2013-10-28
14:27:00
Nya insikter
Är det inte märkligt hur insikter helt plötsligt kan falla över en? Jag har under lång tid gått hos psykolog, i grunden för min ätstörning, men självklart så har jag även hunnit med att gå igenom mycket av övriga livet. Något som det pratats om flitigt är min pappa. Mina föräldrar flyttade isär innan jag föddes och jag har därför aldrig bott ihop med min pappa. Däremot hade han mig varannan helg som liten. Eller det var meningen att han skulle, men det blev inte riktigt så. Anledningarna var flera. Han kunde lova att komma och hämta mig men aldrig dyka upp. Det kunde dröja långa perioder utan att jag hörde någonting ifrån honom alls. Han glömde födelsedagar och namnsdagar, det var inte viktigt tyckte han. När vi träffades var han lättretad, det är han än. Han kan explodera för minsta lilla. Aldrig fysiskt våldsam, men psykiskt, verbalt. Jag var rädd för honom. Jag ville inte dit.
Han ljög, och ljuger, för mig. En period i tonåren lyckades han vända mig mot min mamma. Han sa så mycket om henne som jag vet var lögner. Han sa att hon inte ville att han skulle träffa mig, att hon försökt förbjuda honom det. Jag vet att det är lögn. Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om honom till mig. Aldrig. Inte förrän jag själv, i vuxen ålder, började prata om hans sätt att vara höll hon med. Jo, sådan har han ju alltid varit. Hon försökte skydda mig. Kanske blev det fel, men hon har aldrig gjort något för att skada mig och hon har uppmuntrat att jag ska ha en relation med min pappa.
Min pappa har genom handlingar och ord fått mig att se mig som mindre värd. Varje gång han inte ringde eller dök upp som han lovat visste jag ju, jag var inte värd hans uppmärksamhet. Han hade viktigare saker för sig. Det har han än idag och än idag lyckas han såra mig när han väljer bort mig, när han sviker sina löften.
I helgen hände något. På fredagseftermiddagen fick jag ett sms, det första på en dryg månad. Jag reagerade starkt, ångesten i magen växte. jag visste inte vad jag skulle svara eller hur jag skulle reagera. Min första reaktion var att ta till mat. Dämpa oron och ångesten. Och ja, det gjorde jag. Men sedan hände något. Det kom över mig när jag satt och pratade med sambon över middagen. Jag kritiserade honom för att han inte hade full koll på sin lillebrors födelsedag. Det har aldrig varit viktigt enligt honom. Jag blev upprörd, hur kunde han tycka det? Ja, men jag tar ju alltid reda på det i tid. Jag har ju inte missat honom, eller dig, eller hur? Och det är sant. Men för mig är det så viktigt, för jag är så rädd att bli bortglömd. Jag är så rädd att någon ska behöva känna den känslan som jag kände som barn, men även nu. Övergivenhet.
Sen lossnade det, så mycket föll plötsligt på plats. Varför jag agerar på vissa sätt i mitt förhållande till andra människor. Varför jag reagerar starkt på sådant som för de flesta är helt normalt. Det är de spår min pappa har lämnat i mig. Rädsla att inte vara älskad. Rädsla att bli övergiven, bortglömd. Rädsla för att någon ska bli arg på mig. Svårigheter att lita på andra människor, speciellt män. Hade jag sett det hos någon annan hade det varit självklart att det påverkat, men hos mig själv har jag inte kunnat, eller kanske inte velat, se.
Nu vet jag inte vad jag ska göra med all den "nya" information jag fått om mig själv. På ett sätt vill jag inte ha med min pappa att göra. Jag vill hålla honom borta så att han inte kan såra och svika igen. Jag vill hålla mig borta från hans lögner. Samtidigt känns det otäckt, ska jag säga upp kontakten med honom? Vad förlorar jag? Vad kan jag aldrig få tillbaka? Kommer jag ångra mig om tio år när mina barn växer upp utan en morfar?
Jag vet lite mer, och jag vet lite mindre...
2013-10-25
11:39:46
Ätstörda tankar
tjoar och tjatar på mig att gå till cafeterian på jobbet. Det spelar ju
faktiskt ingen roll vad jag gör, jag kommer fortsätta vara en tjockis
oavsett.
När jag stannar upp mig själv och tänker efter så är jag
inte speciellt sugen. Jag längtar inte efter smaken av något sött. Jag tänker
tillbaka på förra helgen när jag åt sådant som jag inte "borde". Var det gott?
Nej, inte speciellt. Varför vill min kropp då ta mig till cefeterian? Varför
vill den så obönhörligt gärna ha en chokladboll eller en biskvi eller en påse
bilar, eller varför inte en smörgås? Helst alltihop. Helst utan att någon ser.
För vad skulle de tänka i cafeterian om sjukgymnasten kom och köpte en massa
skräp? Köper jag något måste jag se till att gömma det så jag slipper skämmas.
Fort måste det gå, så ingen misstänker vad jag gör.
Gör jag det inte nu så kan jag ju göra det senare, när jag ska till stallet. Då kan jag stanna på
OK/Q8, sen kan jag äta i bilen och slänga resterna så inte sambon misstänker
något. Att registrera här är ju inte någon idé, hur hjälper det mig att se hur
värdelös jag är när jag har stoppat i mig tusentals kalorier extra? Huvudsaken
är att ingen märker. Vad skulle de tro om mig? Helt kontrollös.
Att äta sötsaker nu skulle vara ett sätt att straffa mig själv. Det är inte en belöning
att äta skräp som jag inte ens tycker smakar gott bara för att dämpa oron och
stressen i kroppen. Att äta skulle kanske kunna dämpa oron en stund, men lite
senare kommer jag må dåligt, ännu sämre, för att jag gjorde det. Jag behöver
helt enkelt andra strategier för att komma undan de här känslorna. Eller så
kanske jag bara behöver acceptera de känslorna jag har. Stressen och oron efter
domen från manicken i badrummet imorse. Vad spelar de siffrorna egentligen för
roll? I min ätstörda värld spelar de stor roll. I min ätstörda värld är de
siffrorna det som visar om jag är värdefull eller misslyckad. I min ätstörda
värld kan inte logiken ta över känslan av att jag aldrig kommer lyckas, aldrig
kommer vara värd någonting, om inte siffrorna går neråt.
I min logiska värld fattar jag ju såklart också att hetsätning för att dämpa känslorna
definitivt inte kommer att hjälpa mig att minska i vikt. I min ätstörda värld är
det inte logiken som styr. Logiken har inte en chans. Men kanske kanske börjar
jag ändå få lite kontroll över min värld. Hittills har jag inte gått till
cafeterian. Hittills idag har jag gång på gång lyckats bromsa upp mig själv och
tänka efter. Vad är det egentligen jag vill? Jag vill inte slå ihjäl mina
känslor med att äta mig proppmätt. Jag vill våga känna. Jag vill våga vara jag.
Men det är svårt, otroligt svårt.
Jag vill kunna äta som alla andra.
Men hur äter de som har ett sunt förhållande till mat? Inte äter de saker
de inte gillar när de inte är hungriga. Inte äter de för att dämpa sina känslor.
De äter för att de är hungriga. Ibland äter de saker bara för att det är gott.
Ibland. Inte varje dag. Inte alltid. Inte i obegränsade mängder. Inte för att
straffa sig själva.
Ja, jag vill äta som alla andra. Alla som har ett sunt förhållande till mat.
