johannasanning.blogg.se

 

Min sommarviktplatå vill inte ge med sig. När jag gör allt jag kan, äter bra och känner mig pigg så vill jag ju så gärna se resultat på vågen. Det gör jag inte just nu. Istället har jag ökat 0.9 kilo sedan förra veckan. Det känns så orättvist och djävulen på axeln hånskrattar högt och hjärtligt. Där ser du! Vad är det jag säger? Du klarar det aldrig! Idag vaknade jag med den känslan, redan innan jag ställde mig på vågen kände jag att det var en dålig dag. En farlig dag. En dag då min djävul verkar vara pigg efter en god natts sömn medan jag själv sovit riktigt dåligt och är både trött och lite nere. En dag då hon är stark och jag är svag.

 

För ett år sedan hade jag låtit henne vinna redan. Jag hade antagligen gett upp redan vid frukosten. Antagligen hunnit stoppa fingrarna i halsen redan före lunch. Men inte idag. Idag har hittills fungerat trots den stora klumpen i magen och den gapande djävulen på axeln. Jag åt en bra frukost, ägg och majonnäs. Jag får inte vara hungrig en sådan här dag! Trots att jag inte hunnit bli hungrig till förmiddagsfikat åt jag en burk makrill för att vara säker på att klara mig till lunch. Och minsann, det gjorde jag. Jag har fått sätta mig ner några vändor och tänka på mina mål, läsa igenom mina mål och skriva ner mina tankar och känslor. Funderat på varför jag känner såhär just idag och på hur jag ska ta mig igenom dagen utan att falla.

 

Jag är trött, jag sov dåligt i natt. Både jag och sambon har lite flyttfeber och det är mycket att tänka på. Jag oroar mig för att inte hitta ett nytt jobb i Östersund snart nog. Jag oroar mig för Cortinas dräktighet, tänk om det skulle hända något med fölungen? Jag kan inte påverka, men oron finns där. Jag trivs inte riktigt på jobbet, jag kan inte förklara varför. Jag har bra kollegor, men just nu vill jag ju härifrån. Slippa oroa mig för hur det ska bli. Det är alltså mycket som snurrar i mitt huvud. Det är inte så konstigt att jag reagerar och att djävulen på axeln får extra fart. Jag är helt enkelt inte lika motståndskraftig som normalt. När vikten dessutom står stilla är det inte nådigt.

 

Till ikväll har jag plockat fram en älgstek som jag tänker äta med en rejäl klick bea, broccoli och blomkål. Bara jag klarar mig dit så kommer den här dagen snart vara avklarad utan missöden. Jag känner mig på ett märkligt vis stark mitt i allt tvivel. Jag vet att jag klarar av mer än jag tror, jag måste bara låta logiken segra över den lilla djävulen. Hon ska inte få sista ordet!

 

Som rubriken antyder var det dags för den årliga kräftskivan i fredags kväll. Jag försökte planera kvällen på bästa sätt. Jag vet vid det här laget att det största felet jag kan göra är att inte planera sådana här tillställningar. Istället är det viktigt att jag mentalt förbereder mig på vad som komma ska, vilka maträtter som kommer finnas där och locka, vilket snacks folk kommer köpa med och så vidare. Det är svårt i vanliga fall, med ett glas vin eller två i kroppen blir det ännu svårare! Just vinet hann jag inte riktigt med att mentalt förbereda. Jag hade tänkt tacka nej, men när det väl stod där så kunde jag inte låta bli att dricka ett par glas. Jag lyckades dock hålla mig till just ett par glas och lät det inte påverka mig att äta sådant som jag inte vill äta.

 

Jag hade förutom vinet sett till att förbereda allt. Det är viktigt att det finns mat så att jag kan äta mig mätt. Bara kräftor räcker ju inte så långt, och de andra brukar ju proppa i sig 10 skivor vitt bröd för att bli mätta. Men se inte den här gången, brödet var bannlyst. Jag bakade istället en västerbottenpaj med kantareller, olika ostar, skink- och laxrullar, skagenröra och aioli. Allt hemgjort utan konstiga tillsatser eller onödiga kolhydrater! Det blev givetvis succé! Allt blir ju så mycket godare med LCHF, det kan inte ens de mest inbitna brödätare neka till. Det fanns inte en smula hemlagat kvar!

 

När ingen annan proppar i sig kolhydrater blir ju inte heller jag sugen och fredagskvällen gick som en dans. Det var bra att få en sådan start på helgen eftersom den sedan skulle fortsätta med besök av svärföräldrarna på Lördag. Där kan vi snacka socker-förstörda människor. Jag blir alltid både rädd och upprörd när de är på plats allihop, inklusive Pierres brorsdöttrar på 3 och 4.5. Ungarna proppas fulla med kolhydrater och sedan undrar de varför de blir trötta och gnälliga. När de kommer måste barnen äta varsin skiva vitt bröd innan de får äta en våffla/bulle, de måste ju äta något riktigt. För att få ta mer grädde till fikat efter maten måste de oxå ta mer av våfflorna till. De måste helt enkelt stoppas i så mycket kolhydrater som möjligt. För att få ta mer blomkål och gröna bönor till maten (de ville ha mer grönsaker!) måste de äta upp smörgåsen som ligger bredvid tallriken. Okunskap, okunskap, okunskap. Både Pierre och jag är alltid helt slut när de har hälsat på oss.

 

Min lilla vinst den här gången var dock att jag hade bakat en LCHF-pizza till middag. Den var omåttligt populär och både barnens föräldrar och mina svärföräldrar bara måste få receptet på den goda pizzabotten! Det fick dom så gärna, den pizzabottnen består av ägg, grädde och ost. Så fick jag en liten chans att förklara fördelarna med LCHF. Tyvärr går det in i ena örat och ut genom det andra, men ändå. Ungarna kanske kan få lite riktig mat någon gång extra i alla fall! Heja mig!

 

Känns skönt att gå in i en ny jobbvecka, den sista innan semestern, med en så bra mathelg bakom mig. Nu ska jag fortsätta jobba med det som varit svårast för mig den senaste tiden; all jäkla jobbfika. Men med planering, problemlösning och positivt tänkande ska det gå bra det också! Hur planerar ni Er matvecka?

 

Måste dela med mig av västerbottenpajen, den är helt klart värd att laga även utan kräftor!

 

Pajdeg:

50 gram smör

4 msk fiberhusk

1 dl kruskakli

1 ägg

1 msk vatten

 

Arbeta ihop degen och tryck ut den i en pajform. Förgrädda i 10 minuter i 200 grader.

 

Fyllning:

200 gram kantareller

3 ägg

3 dl grädde

250 gram västerbottenost

 

Smörstek kantarellerna och fördela dem i skalet. Blanda övriga ingredienser, salta och peppra och häll smeten över pajen. Grädda i ca 20 minuter i 200 grader.

 

Njut!

 

 

Nej nu får det vara nog. Nu har jag haft en period när jag låtit det gå upp och ner för mycket. Jag har fallit för alldeles för många frestelser och låtit mig själv stanna kvar i djupet för långa stunder efter fallen. Nu är det nog!

 

Vad beror det på att vi hamnar i sådana här svackor? Jag vägrar säga att det beror på svaghet, dåligt omdöme eller klen karaktär. Jag är inte svag. Att leva med övervikt och att leva med ätstörningar är inte en svaghet. Det är en sjukdom och det är en kamp. Jag måste hela tiden vara den starka, den som klarar av att tacka nej när det erbjuds godsaker, den som alltid måste kunna trampa förbi godishyllorna med säkra steg utan att stanna till. jag måste tacka ner till mamma och pappa, till kollegorna, till kyparen på restaurangen och till vännerna. Jag måste hela tiden vara försiktig med vad jag gör. Överallt finns fällor. Djävulen på axeln är snabbt framme vid minsta felsteg och hon är sällan snäll i sina bedömningar. Jag måste vara stark hela tiden, ögonblick av svaghet straffar sig direkt. Det går inte att slappna av med en ätstörning, ett sockerberoende, en övervikt.

 

Jag behöver ofta påminna mig själv om vad jag håller på med och varför. Det är viktigt att inte bara hamna i en vikthets utan även komma ihåg att jag ska må bra med mig själv under tiden jag minskar i vikt. Jag försöker samtidigt som jag sätter upp mål komma ihåg att vikten inte är det enda som är problem. Jag kommer inte bli lyckligare enbart av att bli smal. Lyckan sitter inte i vilka kilon vågen visar. Lyckan sitter i huvudet. Jag måste jobba med att lära mig se de positiva bitarna i livet. Jag måste jobba med mitt självförtroende och med min självkänsla, där sitter de största problemen. Vågar jag känna mig bra så kan jag gå ner i vikt av rätt anledning.

 

Vad menar jag då med rätt anledning? Jo, jag tror såhär; den som försöker gå ner i vikt i tron om att livet kommer bli mycket bättre, ångesten kommer försvinna och alla kommer att älska en kommer att bli besviken. För om du inte älskar dig själv nu så kommer du hitta andra orsaker att inte älska dig själv även om du går ner i vikt. Dålig självkänsla och övervikt är inte synonymer med varandra, de kan påverka varandra, men du botar inte dålig självkänsla med viktminskning. Till exempel: Jag har sett flera fall där patienter, bekanta och vänner som beviljats och genomfört en gastric bypass. De har trott att de ska bli lyckligare, träffa sitt livs kärlek, aldrig ha ångest mer osv bara de går ner i vikt. Tyvärr så har detta inte hänt för någon av dem OM de inte samtidigt jobbat med sin självkänsla. Detsamma tror jag gäller oavsett hur du går ner i vikt.

 

"Rätt" anledning att gå ner i vikt kan ju självklart vara olika för olika människor. Det kan vara att minska risken för en mängd olika sjukdomar, att slippa rörelsesmärta som beror på överbelastning, slippa magont och gaserna som kommer som ett brev på posten av för mycket kolhydrater och så vidare. Målet med viktminskning måste vara att må bra, men för att kroppen ska må bra måste huvudet må bra. Att komma i den där skitsnygga klänningen kan vara en del av målet, det är inget fel med det. Men kom ihåg att du samtidigt ska må bra i dig själv, med eller utan extrakilon, med eller utan tjusig klänning. Med det här kämpar jag, vad driver dig? 

 

 Gör saker som stärker både kropp och knopp!