johannasanning.blogg.se

Nu är det dags att ställa om. Vi började dagen med ett två timmar långt möte angående omorganisationen på jobbet. Det är mycket som snurrar i huvudet och även om jag nu ska sluta och flytta så tar det på krafterna att sitta i sådana här möten. Vi på rehab mår bitvis väldigt dåligt över organisationsförändringen då det ger stora konsekvenser för oss och vi tror inte att det kommer att bli till det bättre, tvärt om. Cheferna har inte lyssnat på oss från början trots ett stort engagemang från hela gruppen. Nu vill de däremot att vi ska lösa problem som uppstår, vi kan inte se hur det ska gå till då vi i dagsläget är för få för att kunna arbeta effektivt under de förutsättningar som ges. Jag lider med mina kollegor som jag tror kommer få det jättejobbigt när förändringarna träder i kraft vid nyår. Vi har redan två sjukskrivningar som följd av den oro och stress som uppkommit, fler lär det bli.

 

När vi gick till mötet idag hade jag tänkt att jag skulle vara tyst, försöka att inte bli så involverad. Mest för min egen skull, jag vet att stressen gör mig känsligare och gör det lättare att tappa kontrollen. Det gick ju dessvärre inte. Jag blir så upprörd och engagerad mina kollegors vägnar. Nu sitter jag här med en stresskänsla i kroppen. En smygande ångest över att bli illa behandlad och bemött av cheferna och en frustration över att inte bli lyssnad på. Jag känner att det jäkla suget ligger och lurpassar på mig. Djävulen på axeln har börjat smida planer för när och hur jag ska kunna hetsäta. Hon har hånflinet på läpparna och bara väntar på sin chans att hugga mig i ryggen. Jag vet att hon finns där och jag vet att hon kommer göra allt i sin makt resten av dagen för att sätta krokben för mig.

 

Jag har några utmaningar kvar att ta mig förbi idag, därför är också djävulen extra lurig. Jag ska hem till en kollega efter jobbet och hjälpa henne med hennes häst. Det kommer att innebära att hon bjuder på fika när vi kommer dit. Min kollega är toppen på alla sätt och vis, men hon tror inte på LCHF. Därför orkar jag inte heller ta hela diskussionen med henne utan måste bara vara stark nog att säga nej tack. När jag redan är lite vingklippt är det svårare, men jag måste försöka. Jag vet ju att jag bara kommer att må sämre av att äta den där rostade mackan, kakan eller bullen. Jag försöker fundera ut om jag ska ta med mig något annat att äta, men det är inte heller helt enkelt tycker jag. Jag är nog uppfostrad i att det är lite oartigt. Jag vet att jag inte borde tänka så, men åter igen är logik och känsla inte överens.

 

Ställa om är vad som gäller. Hitta något positivt att fokusera på. Jag och ovan nämnda kollega ska göra en liten gemensam utflykt innan vi går hem. Jag hoppas det kan lyfta oss båda två lite. Sen får jag lägga fokus på framtiden. Fyra dagar till behöver jag jobba här, de beslut som fattas drabbar inte mig. Sen ska jag börja på ett nytt spännande jobb med nya roliga utmaningar hemma i Jämtland. Jag ska pyssla med min dräktiga hästtant och åka skidor hela vintern. Jajemensan, jag har mycket positivt att se fram emot!

 

Jag har funderat mycket på vad som triggar mig och vad jag kan klara av utan att få matångest och riskera hetsätningar. Jag vet att jag är en känsloätare. Jag äter för att dämpa känslor. Jag tror helt enkelt att jag är lite rädd för att känna för mycket. När jag känner mig ensam och ledsen hetsäter jag, men oxå när jag är väldigt glad. Känslor och mat är starkt sammankopplade i min värld. Jag skulle väldigt gärna vilja komma ifrån det. Jag vet att jag därför måste exponera mig för mina känslor, men jag behöver göra det i lagom dos. Jag kan inte tro att jag klarar att gå från noll till hundra direkt. Jag måste prova mig fram. Våga känna efter och vara beredd på att det kommer kännas jobbigt. Förbereda med strategier som kan hjälpa mig att ändra fokus om känslorna blir för starka. Det här är otroligt svårt och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma ifrån det helt. Men jag tror absolut att jag kan lära mig att leva med det och hantera det i vardagen även om det kommer att ta tid. Det här är alltså det känslomässiga eller det psykiska suget. 

 

Något som tidigare triggade mig mycket är det fysiska suget. Tack och lov har det minskat drastiskt sedan jag började med LCHF och inte längre är hungrig i tid och otid. När kroppen blir hungrig skapas en känsla av sug efter snabb energi, eftersom vi helt enkelt behöver något NU för att orka. När kroppen talar om för mig att jag måste ha snabb energi så uppkommer ett sug efter snabba kolhydrater. Äter jag det går blodsockret upp för att sedan snabbt dippa igen, så börjar samma visa om. Alla de bantningskurer som jag tidigare provat på gör ju just detta med kroppen. Tallriksmodellen gör detta med kroppen, den innehåller ju väldigt mycket kolhydrater.  

 

Idag har jag till stor del blivit av med det fysiska suget. Efter en hetsätning kan det finnas där, men även då tror jag att det största problemet nu är de känslor som jag får av en hetsätning; misslyckande, ångest, sorgsenhet. De leder till det känslomässiga suget. Jag har även märkt att vissa livsmedel triggar trots att de knappt eller inte alls innehåller kolhydrater. Även då handlar det ju om psykiskt sug, eller kanske ett "vanesug"? Jag har till exempel provat att baka LCHF-bröd av keso och frön. Borde alltså inte vara en trigger rent fysiskt. Men ändå får jag en stresskänsla i kroppen som triggar mig till hetsätning eller överätning. Samma sak gäller med "efterrätter" eller sådant som känns lite lyxigt, såsom "ris-a-la-malta" av keso och grädde. Där hugger psyket in och lurar mig att jag har gjort något dåligt, ätit något jag inte borde, och suget kommer direkt. Känslan av misslyckande är ologisk men ändå så stark. Det är fasen inte lätt att ta kontroll över tankar och känslor.  

 

 

Helgen har varit svår, fredagen urartade i hetsätning i bilen på väg hem från jobbet. Utan att hjärnan riktigt hann med hade jag varit inne på Willys och handlet både det ena och det andra. Stackars magen fick en smärre chock över den brutala behandlingen. Det handlade inte om liberal LCHF, det handlade om en ren och skär hetsätning av kolhydrater och socker. Kanelbullar och choklad... Men i helsike att jag är sämre än att jag kan rycka upp mig. Lördagen började bra, men då jag var bjuden på middag på kvällen blev det rätt så liberalt, dock under kontroll tack och lov. Igår var jag tillbaka på banan igen och åt strikt LCHF, vips så mår jag mycket bättre. Snuvan och halsontet som dök upp som ett brev på posten i fredags kväll var borta igen på söndagen. Idag känner jag mig som vanligt igen.

 

Vad tror ni om det där? Jag tycker det är fascinerande. Hur kroppen reagerar på kolhydrater alltså. Jag hann alltså med en hetsätningskväll, det räckte för att förkylningssymtomen skulle hopa sig. Jag tycker att det är rätt fantastiskt hur kroppen verkligen skriker på mig när jag äter sådant som inte är bra för mig. Att reaktionen kan bli så snabb för att sedan försvinna när jag återgår till bra lågkolhydratkost. Just dessa kroppsliga reaktioner får mig att inse hur rätt jag gör när jag äter LCHF. Jag har så svårt att se att något som skulle vara dåligt för mig i längden får mig att må så mycket bättre i nuet. Ännu märkligare är att en kost som enligt många borde göra mig frisk, tallriksmodellen, äta allt men inte alltid osv, ger mig direkta sjukdomssymtom. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att min kropp förstår bättre vad som är bra för den. Jag tror inte evolutionen är så bakvänd att den försöker lura mig. Den enda som försöker lura mig är min lilla djävul på axeln tillsammans med vilseledda kostrådgivare.

 

Nu ryker i alla fall vågen, en dag i veckan ska jag väga mig framöver. Jag blir alldeles för stressad av att inte se att det går neråt. Stress i sig bromsar viktnedgången, dessutom ger den ångest. Hur dämpar jag ångest? Genom att äta. Alltså bör jag undvika stress. Klarar jag att äta bra mat utan att hetsäta däremellan kommer jag ju att gå ner i vikt, det vet jag ju. Jag kommer dessutom hålla mig fri från förkylningar vilket innebär att jag kan träna. Ytterligare en del i mitt välmående som jag vill prioritera. Ny vecka nya tag helt enkelt!

 

Så är den på ingång igen; helgen. Just nu är helgerna inte min favorit. Då finns inga rutiner alls att följa. När jag inte ens har vardagsrutinerna på jobbet, vad ska jag då anpassa mig till? Dessutom saknar jag Pierre. Fredagsmys är något jag vill ha med honom, inte hundra mil bort. Jag vill kunna ta en promenad med honom, laga en god middag med honom och mysa i soffan med honom. Nu blir det tomt. Lägenheten är inte det minsta mysig, tomma hyllor och flyttkartonger är inte det mest uppmuntrande man kan tänka sig. Jag jobbar med att försöka tömma frysen så att det inte ska finnas mat som behöver flyttas med till Östersund, det uppmuntrar inte till någon speciellt rolig matlagning. Att hitta motivation just nu är helt enkelt fruktansvärt svårt.

 

Det är så lätt att ge upp. Så lätt att tänka på fredagsmys så som OLW vill att jag ska göra, med en stor chipspåse i famnen framför TVn. Men det får mig inte att må bättre, det vet jag ju. Den där chipspåsen skulle dämpa mina känslor en stund, så som mat gör. Den skulle kanske nollställa hjärnan i en halvtimme medan jag knökade i mig den, men sen skulle det bara finnas mer ångest och mer ensamhet. Känslan av att vara misslyckad skulle vara ännu större. Hur skulle jag lösa det? Troligen genom mer ätande för att dämpa ytterligare en stund. Dessutom skulle djävulen på axeln få vatten på sin kvarn om hur misslyckad jag är. Hur omöjligt det är för mig att faktiskt göra någonting bra. Att jag verkligen aldrig ska få tro att jag kan eller klarar av någonting.

 

Efter de senaste veckornas viktuppgång är hon stark, hon på axeln. Men om jag försöker bromsa upp henne, vad kan jag då komma fram till?

 

Jag har trots några kilon upp de senate veckorna gått ner totalt 18 kilo i vikt. Jag har slutat stoppa fingrarna i halsen efter hetsätningar. Jag har lärt mig att hindra hetsätningar och dessutom att stoppa dem när de väl är igång. Jag har genomfört en ganska svår universitetsutbildning och fått jobb. Jag har gjort ett bra intryck och får finfina referenser av både chefen och kollegorna när jag nu ska byta jobb. Jag har en sambo som älskar mig och vill ha mig i sin närhet. Jag är engagerad och engagerande, positiv, glad och rolig. Jag är kunnig inom många av de områden som intresserar mig och jag har förmågan att dela med mig av min kunskap. Jag är bra på att prata och kan argumentera för det jag tror på.

 

Med detta i bakhuvudet borde min lilla djävul på axeln bli tyst. Vad har hon egentligen för talan? Det finns så många omkring mig som uppskattar mig och vill ha mig i sina liv. Anledningen till att jag lyssnar på henne är dock tyvärr inte så svår: Jag själv ser mig inte med andras ögon. Jag själv ser inte mina positiva egenskaper lika tydligt, speciellt inte när ångesten tar över. När ångesten biter tag i mig är jag inte rängre logisk. Jag blir ett känslomässigt monster och vips så har djävulen fritt spelrum. När logiken försvinner och känslorna tar över kan jag inte på samma sätt styra mina tankar. Jag kan inte på ett rationellt sätt se mina fördelar. jag kan inte tänka klart. Då är hon snabb och stark och jag hinner inte med att stoppa henne.

 

Jag måste försöka ta en dag i taget. Kanske inte ens en dag utan en timme i taget. Jag måste lära mig att slappna av, hitta tillbaka till logiken, inte låta känslorna styra. Det blir min utmaning till mig själv idag. Slappna av. Tänk efter. Hitta logiska lösningar. Låt inte känslorna ta över. Mitt logiska jag vet att jag kan!

 

 

Sanningen är ju att, absolut, jag har ett sundare förhållande till mat nu än vad jag haft på väldigt väldigt länge. LCHF har tagit mig otroligt långt från den botten av ätstörning och sockerberoende som jag varit på. Men sanningen är också att de senaste veckorna inte alls varit någon dans på rosor. Från att vikten stått stilla under sommaren så har jag nu istället börjat öka igen. Jag vet varför. Det är inget konstigt. Jag har hetsätit, hoppat över måltider för att kompensera. Ätit kakor och fika på jobbet och hemma. Jag har fallit tillbaka till djävulens mantra, Det är ingen mening, du fixar det inte ändå, och jag har trott på det. jag har låtit henne vinna där hon sitter på axeln med sitt hånflin. Självklart känns det som ett misslyckande. Jag har inte, på flera veckor, lyckats ta tillbaka mitt liv och mina tankar från henne. Jag har inte klarat av att kontrollera mitt ätande. Jag har fallit för de frestelser som dykt upp.

 

På något sätt måste jag ta tillbaka kontrollen, för jag behöver ha kontroll. Jag behöver lära mig att känna hunger och mättnad på ett sunt sätt. Framför allt måste jag lära mig att hantera mina känslor på annat sätt än mat. Jag har metoder. Jag kan lösa problemen. Men maten har varit min lösning på ångesten under så lång tid att det är svårt att bryta det mönstret. Speciellt när det är mycket på gång i vardagen. Jag saknar mina rutiner. Jag saknar att ha Pierre nära så att jag, om mina rutiner inte är starka nog, kan luta mig på hans vardag. Han behöver ju mat även om min djävul är på mig. Igår berättade jag för honom hur dysfunktionell jag känner mig just nu. Det tog emot, det är svårt att sätta ord på och jag är rädd att han ska tycka att jag är misslyckad, men det var ändå skönt att dela med sig. Han är ju den som är mig närmast, den som delar min vardag. Självklart förtjänar han att veta att hans sambo blir en knäppis när han inte är nära. Men han tyckte inte att jag var knäpp. Han förstod, eller försökte i alla fall förstå, att det är svårt för mig att klara av min egen dag när det händer så mycket omkring mig. Han lovade att hjälpa mig komma tillbaka på banan bara jag kommer upp till honom. Det är lite drygt en vecka till jag måste klara av. Det vore så skönt att kunna känna att den veckan inte var ett misslyckande. Att få känna att jag faktiskt klarar av att lyfta mig själv. Att inte vara beroende av någon annan. Jag ska försöka. Vi får se hur det går.

 

 

En hel del har hänt under semestern också, Pierre har flyttat upp till Jämtland och börjat jobba. Jag har fått ett nytt jobb i Östersund så jag flyttar efter om tre veckor. Det är såklart fantastiskt att jag hittade ett jobb, men de här veckorna ensam i Kalmar är tuffa ändå. Ingen finns här för att hjälpa mig att hålla rutinerna, lägenheten är ett enda flyttkaos och jag känner mig ensam på kvällarna. Det är svårare att motivera sig att laga riktig mat och svårare att inte överäta skräp istället. Sängen är för stor att sova själv i när man är ovan, inga katter kommer och myser med mig på kvällarna. En föredetta deprimerad ätstörningspatient klarar inte riktigt av att hantera det på ett bra sätt. Jag hatar att falla tillbaka i gamla mönster, men det är så lätt att hamna där. Strunt samma, det spelar ingen roll. 

 

Det spelar roll! Jag vet ju att jag inte mår bra om jag inte äter bra. Det är väl inte så jäkla svårt att bara bestämma sig för att äta regelbunden bra mat? Jag måste bara bestämma mig. Skärpa mig. Men hur skärper man sig när ångesten börjar dra i en? Hur bestämmer man sig när djävulen på axeln tar över mer och mer? Hur hittar man motivationen när det har gömt sig bakom semesterkilon?

 

Jag var hos psykologen på ätstörningsenheten. Han avslutade kontakten ganska snabbt och kort istället för att verkligen försöka få mig att prata om hur det är. Jag behövde prata, jag behöver någon som tvingar ur mig allt som snurrar i huvudet. Jag behöver hjälp att sortera det. Någon som kan förstå varför jag fungerar som jag gör. Jag fick inte den hjälpen. Jag är dålig på att be om hjälp, jag är dålig på att prata om hur jag känner. Men jag har ju bett om hjälp, jag har ju sökt mig till psykolog. Men jag har inte blivit mött där jag är. Jag är så bra på att lägga på ett leende och ljuga för mig själv och andra. Jag försöker öppna mig, men jag klarar inte att bli så sårbar helt på egen hand. Hur ska jag hitta någon som kan hjälpa mig när jag inte låter någon nå mig? Jag hade önskat att min psykolog här hjälpte mig vidare till någon i Östersund, men han la det på mig. Jag skulle ta kontakt med någon om jag behövde det. Förstår han inte hur svårt det är? Hur mycket jag kämpar med mig själv varje gång jag ska prata med någon? Fasen vad det är svårt!

 

Vem berättar ni era djupaste tankar för? Hur vågar ni berätta? Min djävul talar om hur feg jag är som inte vågar vara öppen mot de som försöker hjälpa mig. Men hur ska jag våga?