johannasanning.blogg.se

Är det inte märkligt hur insikter helt plötsligt kan falla över en? Jag har under lång tid gått hos psykolog, i grunden för min ätstörning, men självklart så har jag även hunnit med att gå igenom mycket av övriga livet. Något som det pratats om flitigt är min pappa. Mina föräldrar flyttade isär innan jag föddes och jag har därför aldrig bott ihop med min pappa. Däremot hade han mig varannan helg som liten. Eller det var meningen att han skulle, men det blev inte riktigt så. Anledningarna var flera. Han kunde lova att komma och hämta mig men aldrig dyka upp. Det kunde dröja långa perioder utan att jag hörde någonting ifrån honom alls. Han glömde födelsedagar och namnsdagar, det var inte viktigt tyckte han. När vi träffades var han lättretad, det är han än. Han kan explodera för minsta lilla. Aldrig fysiskt våldsam, men psykiskt, verbalt. Jag var rädd för honom. Jag ville inte dit.

Han ljög, och ljuger, för mig. En period i tonåren lyckades han vända mig mot min mamma. Han sa så mycket om henne som jag vet var lögner. Han sa att hon inte ville att han skulle träffa mig, att hon försökt förbjuda honom det. Jag vet att det är lögn. Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om honom till mig. Aldrig. Inte förrän jag själv, i vuxen ålder, började prata om hans sätt att vara höll hon med. Jo, sådan har han ju alltid varit. Hon försökte skydda mig. Kanske blev det fel, men hon har aldrig gjort något för att skada mig och hon har uppmuntrat att jag ska ha en relation med min pappa.

Min pappa har genom handlingar och ord fått mig att se mig som mindre värd. Varje gång han inte ringde eller dök upp som han lovat visste jag ju, jag var inte värd hans uppmärksamhet. Han hade viktigare saker för sig. Det har han än idag och än idag lyckas han såra mig när han väljer bort mig, när han sviker sina löften.

I helgen hände något. På fredagseftermiddagen fick jag ett sms, det första på en dryg månad. Jag reagerade starkt, ångesten i magen växte. jag visste inte vad jag skulle svara eller hur jag skulle reagera. Min första reaktion var att ta till mat. Dämpa oron och ångesten. Och ja, det gjorde jag. Men sedan hände något. Det kom över mig när jag satt och pratade med sambon över middagen. Jag kritiserade honom för att han inte hade full koll på sin lillebrors födelsedag. Det har aldrig varit viktigt enligt honom. Jag blev upprörd, hur kunde han tycka det? Ja, men jag tar ju alltid reda på det i tid. Jag har ju inte missat honom, eller dig, eller hur? Och det är sant. Men för mig är det så viktigt, för jag är så rädd att bli bortglömd. Jag är så rädd att någon ska behöva känna den känslan som jag kände som barn, men även nu. Övergivenhet.

Sen lossnade det, så mycket föll plötsligt på plats. Varför jag agerar på vissa sätt i mitt förhållande till andra människor. Varför jag reagerar starkt på sådant som för de flesta är helt normalt. Det är de spår min pappa har lämnat i mig. Rädsla att inte vara älskad. Rädsla att bli övergiven, bortglömd. Rädsla för att någon ska bli arg på mig. Svårigheter att lita på andra människor, speciellt män. Hade jag sett det hos någon annan hade det varit självklart att det påverkat, men hos mig själv har jag inte kunnat, eller kanske inte velat, se.

Nu vet jag inte vad jag ska göra med all den "nya" information jag fått om mig själv. På ett sätt vill jag inte ha med min pappa att göra. Jag vill hålla honom borta så att han inte kan såra och svika igen. Jag vill hålla mig borta från hans lögner. Samtidigt känns det otäckt, ska jag säga upp kontakten med honom? Vad förlorar jag? Vad kan jag aldrig få tillbaka? Kommer jag ångra mig om tio år när mina barn växer upp utan en morfar?

Jag vet lite mer, och jag vet lite mindre...