johannasanning.blogg.se

Uppåt på vågen imorse och jag har genast en djävul på axeln som skriker och
tjoar och tjatar på mig att gå till cafeterian på jobbet. Det spelar ju
faktiskt ingen roll vad jag gör, jag kommer fortsätta vara en tjockis
oavsett.

När jag stannar upp mig själv och tänker efter så är jag
inte speciellt sugen. Jag längtar inte efter smaken av något sött. Jag tänker
tillbaka på förra helgen när jag åt sådant som jag inte "borde". Var det gott?
Nej, inte speciellt. Varför vill min kropp då ta mig till cefeterian? Varför
vill den så obönhörligt gärna ha en chokladboll eller en biskvi eller en påse
bilar, eller varför inte en smörgås? Helst alltihop. Helst utan att någon ser.
För vad skulle de tänka i cafeterian om sjukgymnasten kom och köpte en massa
skräp? Köper jag något måste jag se till att gömma det så jag slipper skämmas.
Fort måste det gå, så ingen misstänker vad jag gör.

Gör jag det inte nu  så kan jag ju göra det senare, när jag ska till stallet. Då kan jag stanna på
OK/Q8, sen kan jag äta i bilen och slänga resterna så inte sambon misstänker
något. Att registrera här är ju inte någon idé, hur hjälper det mig att se hur
värdelös jag är när jag har stoppat i mig tusentals kalorier extra? Huvudsaken
är att ingen märker. Vad skulle de tro om mig? Helt kontrollös.

Att äta sötsaker nu skulle vara ett sätt att straffa mig själv. Det är inte en belöning
att äta skräp som jag inte ens tycker smakar gott bara för att dämpa oron och
stressen i kroppen. Att äta skulle kanske kunna dämpa oron en stund, men lite
senare kommer jag må dåligt, ännu sämre, för att jag gjorde det. Jag behöver
helt enkelt andra strategier för att komma undan de här känslorna. Eller så
kanske jag bara behöver acceptera de känslorna jag har. Stressen och oron efter
domen från manicken i badrummet imorse. Vad spelar de siffrorna egentligen för
roll? I min ätstörda värld spelar de stor roll. I min ätstörda värld är de
siffrorna det som visar om jag är värdefull eller misslyckad. I min ätstörda
värld kan inte logiken ta över känslan av att jag aldrig kommer lyckas, aldrig
kommer vara värd någonting, om inte siffrorna går neråt.

I min logiska värld fattar jag ju såklart också att hetsätning för att dämpa känslorna
definitivt inte kommer att hjälpa mig att minska i vikt. I min ätstörda värld är
det inte logiken som styr. Logiken har inte en chans. Men kanske kanske börjar
jag ändå få lite kontroll över min värld. Hittills har jag inte gått till
cafeterian. Hittills idag har jag gång på gång lyckats bromsa upp mig själv och
tänka efter. Vad är det egentligen jag vill? Jag vill inte slå ihjäl mina
känslor med att äta mig proppmätt. Jag vill våga känna. Jag vill våga vara jag.
Men det är svårt, otroligt svårt.

Jag vill kunna äta som alla andra.
Men hur äter de som har ett sunt förhållande till mat? Inte äter de saker
de inte gillar när de inte är hungriga. Inte äter de för att dämpa sina känslor.
De äter för att de är hungriga. Ibland äter de saker bara för att det är gott.
Ibland. Inte varje dag. Inte alltid. Inte i obegränsade mängder. Inte för att
straffa sig själva.

Ja, jag vill äta som alla andra. Alla som har ett sunt förhållande till mat.

Det innebär inte att äta tråkigt skräp från cafeterian idag.