johannasanning.blogg.se

Varför blir människor överviktiga och feta? Är det dålig karaktär och svaghet som leder vissa av oss i fördärvet? Eller är det faktiskt en sjukdom? Vissa pratar om sockerberoende, jag känner igen mig i den beskrivningen. Vad vi däremot pratar alldeles för lite om i fetmadebatten är ätstörningar. Ätstörningar är nämligen fortfarande ganska tabubelagt för många. Dessutom handlar det ju om människor som svälder sig, som är underviktiga. Eller? De vanligaste ätstörningarna för gemene man att känna till är Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa. Framför sig ser då många en avmagrad ung tjej. För  Anorexia (AN) stämmer den bilden allt som oftast. Bulimiker (BN) däremot är ofta normalviktiga eller till och med överviktiga. Det syns alltså inte att de har en ätstörning.

 

Förutom dessa två diagnoser finns dessutom ätstörningar UNS, utan närmare specifikation. Nu rör jag till det va? Det finns alltså fler sätt att ha sjuka förhållanden till mat?! Ja det gör det. En av de absolut vanligaste ätstörningarna är hetsätningsstörning, binge eating disorder (BED). Man räknar med att minst en av tre överviktiga har BED.

 

Hetsätningsstörning (BED) är en så kallad restdiagnos i kategorin ätstörningar. De senaste årens forskning har visat att de problem som patientgruppen med BED presenterar är av sådan karaktär att en diagnos separat från bilimia nervosa (BN) är motiverad. Hetsätningsstörning (BED), i likhet med bulimia nervosa, yttrar sig i återkommande perioder av hetsätning då patienten äter betydligt större mängder föda än vad som kan anses normalt och upplever sig samtidigt ha förlorat kontrollen över ätandet.

 

Skillnaden mellan BED och BN är att episoder av hetsätning vid BED inte åtföljs av olämpligt kompensatoriskt beteende (t ex. fasta, missbruk av laxermedel, urindrivande medel, självframkallad kräkning och/eller överdrivet motionerande). En annan skillnad är att utvecklingsbanan vid BED brukar vara  lite annorlunda än BN. Vid BN brukar perioder av bantning nästa alltid föregå episoder av hetsätning, vilket inte alltid är fallet vid BED. Dessutom brukar en mycket klar majoritet av fallen vid BN vara normalviktiga, medan en ansenlig portion av patienter med BED är överviktiga eller har fetma.

I likhet med BN är den drivande faktorn i BED ett starkt missnöje med vikt/figur, låg självkänsla och en rad andra psykosociala faktorer som leder till flera onda cirklar, t ex mellan bantning och överätning/hetsätning som tillsammans med oundvikliga biologiska mekanismer vidmakthåller störningen.

Diagnostiska kriterier för hetsätningsstörning (BED) är:

A. Återkommande episoder av hetsätning. En hetsätningsepisod karakteriseras av följande två beskrivningar:

B. Hetsätningsepisoden är associerad med tre (eller fler) av följande:

C. Klart bekymmer eller upplevelsen av att vara olycklig pga hetsätning

D. Hetsätningen förekommer i genomsnitt minst 2 dagar i veckan under sex månader

E. Hetsätningen är inte relaterad till regelbunden användning av olämpliga kompensatoriska beteenden (t ex självframkallad kräkning, fasta, överdriven motion) och inträffar inte heller enbart under förloppet av anorexia nervosa eller bulimia nervosa.

 

För min egen del började det med BED, övergick till BN och sedan tillbaka igen i perioder. När jag i vissa perioder slutade kompensera trodde många att jag var frisk. Men skulden, skammen och ångesten var lika stark. En ätstörning är fruktansvärd oavsett vilken form den kommer i. Vi måste lyfta dessa sjukdomar. Vi måste tvätta bort skulden och skammen och våga prata om och med alla de människor som idag lever med en odiagnostiserad ätstörning. Det finns hjälp att få, men hur ska man kunna få den om man istället för att få sina problem bekräftade förnekas och förminskas. Vi måste lyfta detta och vi måste sprida kunskapen. Vill ni hjälpa mig?

Det är så typiskt mig. När jag inte mår helt bra så skriver jag mindre. Jag har svårt att veta vad jag ska skriva. Jag vill ju helst inte behöva vara ärlig. De senaste två dagarna har inte varit någon höjdare. Jag har mått dåligt och som ett brev på posten också ätit dåligt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det är mycket att göra på jobbet, men egentligen inte så mycket att jag borde vara så slutkörd som jag känner mig. Jag har fastnat i en känsla av hopplöshet. En känsla av att jag inte räcker till. Jag jobbar med min självkänsla, försöker hitta de bra saker jag gör varje dag. Men just nu är det fruktansvärt svårt. Jag hittar däremot enkelt allt jag gör fel. Jag är lat som inte hinner allt. Jag är svag som faller för frestelser. Jag är osocial som inte orkar umgås med någon. Jag är otrevlig som fräser åt Pierre, han gör ju inget fel men det är han som oftast får ta min frustration.

 

De senaste nätterna har jag sovit dåligt också. Jag oroar mig för ditt och datt och får ångest över att veta att vågen inte kommer visa fina siffror om jag inte vänder den här trenden. Två dagar är inte mycket, men det är tillräckligt för att djävulen på axeln ska få ordentlig fart. Hon hackar och hackar på både självkänsla och självförtroende. Det är så lätt att lyssna och så svårt att säga emot. För att få tyst på henne tar jag till den ångestdämpande metod som jag känner till bäst; att äta. Det är ett sätt att lugna och ett sätt att straffa. Ett sätt att dämpa ångesten och tankarna en liten stund men samtidigt trigga djävulen på axeln på sikt. För vad jag gör är ju att åter igen bevisa för mig själv att jag inte klarar av att ha ett normalt förhållande till mat. Jag klarar inte av att nå en normalvikt. Jag är för dålig och svag för att nå mina mål.

 

Just att svika sig själv och inte nå de mål man satt upp tror jag är det värsta för självkänslan. Frågan är ju då hur jag tänkt när jag satt upp mina mål och hur jag bedömmer mig själv i arbetet mot att nå dem. Samtidigt är det viktigt att tänka på varför jag utformat målen som jag gjort, vad som styrt mig till att vilja nå de målen. Är det bara jag eller är det andra runt omkring mig som påverkat? Jag är av den starka tron att vi påverkas mycket av det psykosociala, samhället och människorna runt omkring oss. Samtidigt tror jag att i alla fall JAG lägger alldeles för stor vikt i vad jag troratt andra människor tänker om mig. Vad jag tror behöver ju nödvändigtvis inte överensstämma med sanningen. För egentligen vet jag att de som betyder mest i mitt liv, mina vänner och min familj, inte bryr sig ett dugg om ifall jag väger 60 eller 160 kilo. Dom tycker om mig för att jag är jag, dom vill bara att jag ska må bra. Varför kan jag inte se på mig själv på samma sätt?

 

Varför är det egentligen så att min vikt har blivit så otroligt viktig för mig? Hur har den kunnat tillåtas ta så stor plats i mitt medvetande och varför bedömmer jag mig själv utifrån vad vågen visar? Självklart har ju samhället påverkat, idealen som jag växt upp med, patriarkatet. Alla de strukturer som finns och som ständigt talar om för mig att jag som kvinna ska vara vacker. Strukturerna som talar om för mig att jag ska tänka på mitt yttre, att jag ska tillfredsställa andra, män, med mitt utseende. Vad jag presterar kommer i andra hand, för hur jag ser ut betyder alltid mer. Tillsammans med dessa allmänna strukturer i samhället har jag i tidig ålder mobbats för min vikt. Jag tror att jag försökt kompensera mitt "misslyckade" utseende med prestationer i skolan och på arbetet. Jag har försökt vara bra nog på andra sätt och jag har blivit en "duktig flicka". Men hur mycket jag än har presterat så har alltid utseendet och vikten funnits där. Vi matas hela tiden med viktråd, hur vi ska få en platt mage, hur vi ska äta och inte äta, hur vi ska träna, var vi ska raka oss, hur vi ska sminka oss. Det krävs styrka för att komma ifrån allt detta och det krävs kunskap.

 

Kunskapen om hur jag ska äta för att må bra har jag. Men den ifrågasätts dagligen och utmanas ständigt av frestelser. Sockerberoendet måste hela tiden utmanas, det bjuds på fika, godishyllorna skriker mot en i affären och tidningsrubrikerna tjatar. Klarar jag inte att stå emot är jag svag, det visar samhället med all önskvärd tydlighet. Jag vill inte ge samhället rätt, men det är fasen inte alltid lätt att stå emot. Det är inte helt lätt att alltid rakryggad stå upp och säga att jag duger som jag är. Men det gör jag ju! Jag måste nog lära mig att lyssna mer på mina vänner och mindre på djävulen på axeln, hon som representerar alla de ideal och normer som hon inte anser mig uppfylla. Hur jobbar ni med er självkänsla?

 

 

 

 

Ibland hinner jag inte mer än komma in på jobbet förrän någon dyker på mig; Vad smaal du har blivit! Jovisst, det är ju riktigt, - 10 kilo syns såklart. Fortsättningen är däremot svårare att förstå; Håller du fortfarande på med den där dieten? Hur länge ska du göra det egentligen? Det kan ju inte vara nyttigt att vara utan kolhydrater för länge. Jag fascineras lite av tankevurpan. Om jag har hittat ett sätt att äta som jag mår bra och är frisk av, varför i hela friden skulle jag sluta äta så? När jag för första gången i livet klarar att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt utan att ha ångest över maten, skulle jag då återgå till den gamla modellen som gav mig både ätstörning och fetma? Knappast!

 

Skillnaderna i mitt tänk och deras är ju några stycken, men en avgörande tanke är ju att inte se LCHF som en diet. För mig var och är LCHF inte i grunden ett sätt att gå ner i vikt. Det viktigaste för mig är att slippa sötsug och kunna vara mätt. Detta är något jag gång på gång försökt förklara för mina kollegor, men det örat lyssnar de inte på. Eftersom jag har gått ner i vikt måste ju det ha varit målet? Jag förstår på ett sätt att man tänker så. Vi har lärt oss att viktminskning ska vara och är en ständig kamp. Det är jobbigt och tungt. Vi har ju nämligen fått lära oss att enda sättet att gå ner i vikt är att äta mindre och springa mer, alltså att vara hungrig och trött. Med tron på detta så går ju ingen ner i vikt utan att slåss för det. Och visst, det har inte bara varit en spikrak väg, just nu står jag till exempel på en viktplatå som heter duga. Men jag vet ju vad den beror på, rosévin och glass, sådant som jag helt enkelt vill njuta av på sommaren.

 

Vad mina kollegor inte förstått är att LCHF inte är en diet baserad på gamla kostråd. Med LCHF behöver jag inte tänka på kalorier och jag behöver inte vara hungrig. Skillnaderna från tallriksmodell till LCHF är många. Det jag tjatar mest om är hungern. Jag är inte hungrig, jag är inte sötsugen och jag har mycket mer energi. Jag sover bättre, jag har mindre ångest eftersom jag inte behöver tänka på mat och har ingen ångest över allt jag inte får äta. Jag behöver inte fokusera på vikten, när jag äter bra strävar den nämligen automatiskt mot sin normalvikt. Människan är inte gjord för att vara överviktig, kroppen har ett normalläge dit den vill nå. Nu när jag har slutat bråka med kroppen, svälta den och göda den om vartannat, ja då stabiliseras den också närmare och närmare sin normalvikt. Givetvis finns hinder på vägen. Ibland behöver kroppen, helt utan att jag ändrat någonting i mina levnadsvanor, vänja sig vid den nya vikten. Ibland, som nu, beror viktplatåerna på att det slinker ner alldeles för många kolhydrater både här och där. Men det är helt okej, jag väljer att äta dem och jag vet vilken effekt det får. Jag vet också att jag kommer fortsätta minska i vikt så snart glass och vin i solen-säsongen är över. Jag behöver inte svälta mig för att det ska hända.

 

Inte låter väl det här så jobbigt? När jag räknade kalorier och drack pulver ställde jag samma fråga till mig själv som mina kollegor nu ställer; Hur länge ska jag behöva hålla på med detta? Nu behöver inte den frågan ställas. Jag gör ju ingenting konstigt eller krångligt. Jag äter när jag är hungrig, tränar för att jag är sugen på att träna, sover när jag är trött. Enkel evolutionsteori säger mig att om kroppen mår bra av hur jag äter så är det bra för kroppen. Jag kan inte se hur det kan bli mer naturligt än så och jag kan definitivt inte se hur det skulle kunna vara farligt! Vad tror du?

 

 

 

Som ni kanske minns så hade jag en ruskigt kass start på helgen. Men vet ni vad? Jag vände Fredagen ryggen och såg till att få en riktig kanonhelg i övrigt! På Lördagen vaknade jag ju givetvis bakis av allt socker jag satt i mig, men stärkt av det kvarvarande godiset som låg i soppåsen indränkt i diskmedel. Jag klarade ju faktiskt att avbryta en hetsätning, jag borde ju vara åtminstone lite mallig!

 

Lördagen blev kanon, jag började med en runda i stallet i gassande sol. Min stackars gamla gravida grå fick jobba lite. Få, eller inga, saker kan få mig på så gott humör som en stund i stallet. På vägen hem fick jag ett sms av en kompis som frågade om jag ville bjuda på en kopp kaffe, hon var ändå i Kalmar för en gångs skull. Självklart! En kopp kaffe blev snart ett glas vin och sen två, en sväng till havet för ett eftermiddagsdopp och lite solstekande och avslutningsvis en riktigt go LCHF-grillning. Min väninna, som är kung av lightprodukter i sitt egna hem, fick lite riktig mat för en gångs skull. Grillad älgfilé, baconlindad halloumi och grönsaksspett med bearnaisesås kan frälsa vem som helst. ;)

 

Även Söndagen blev alla tiders, visserligen tre kulor glass, men vad fasen, det var söndag och drygt 30 grader ute. Som jag sagt tidigare är glass dessutom helt ok för mig att äta ibland. Söndag, sol och 30+ är ett bra ibland-tillfälle! Dagen hade dessutom startat vid 8 med en väldigt svettig dressyrlektion, så jag behövde svalkas ner lite.  Idag är träningsvärken riktigt go i hela kroppen, Cortina har tagit det lugnt ett tag medan hon var nybetäckt. Alltså är inte heller jag van vid tuffa dressyrpass nu, det känns i rygg och rumpa. Men det är skönt, träningsvärk är en riktigt go smärta.

 

Just sådana som min väninna är intressanta. När vi diskuterar LCHF så är hon väldigt positiv. Hon tror på det jag pratar om, mer "äkta" mat och mindre tillsatser; självklart! Hon tar till och med upp själv att hon tror att tillsatser är en anledning till att människor har så mycket allergier. Men när jag tittar i hennes kylskåp så är det ingenting som är "äkta". Lättmjölk, lättmargarin och övriga lightprodukter trängs med vit pasta, saft och sötsaker. Det går liksom inte ihop riktigt, ord och handling. Men jag tänker mig att hon är på väg åt rätt håll, hon har ju i alla fall börjat tänka hälsosamt, att byta ut produkterna blir nästa steg. Det är fascinerande att ett beteende kan vara så invant att hon, trots medvetenheten när vi pratar, inte tänker på att hon fortfarande lever efter light-kostråd. Jag tror inte att det är så ovanligt, vad tror ni?

 

 

 

 

 

 

 

Två år, tänk att det redan gått så länge sedan det fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utöja. Jag minns det väl, på samma sätt som vi minns vad vi gjorde 11 September 2001 så minns vi 22 Juli för två år sedan. Jag och Pierre var på väg ut på Öland, vi skulle ha en liten minisemester, när vi hörde de första rapporterna om bomben i Oslo på radion. Som alltid så tar det en stund att förstå vidden av något, först la jag inte så mycket vikt i det. En bomb är hemskt, men jag förstod inte hur många offer det skulle komma att bli.

 

På Utöja var sommarlägret i full gång. Jag hade vänner där, jag visste hur roligt de hade, jag hade gärna varit på plats om jag hade kunnat. Sådana läger är fantastiskt roliga och möjligheten att träffa andra unga engagerade politiker på ett avslappnat sätt är härlig. När de första rapporterna kom förstod jag inte. Vem skulle göra något sådant? Sedan kom mer rapporter, dödstalet steg, rädslan växte. Vad var det egentligen som hände? Idag vet jag vad som hände, vet men vill inte veta. Förstår men vill inte förstå.

 

Så många människor miste livet på Utöja för två år sedan. Unga, engagerade människor som njöt av sommaren och en härlig dag. Människor som hade så mycket att leva för. Varför? Hur kan någon tycka att de har rätten att ta dessa ungomars liv? Jag önskar att jag kunde säga att det var en ensam galning, men det var det inte. Vi ser nazister, rasister och extremister varje dag. Vi har ett parti i vår riksdag som delar Breiviks åsikter och vi har på demokratiskt sätt valt dem att sitta där. Hur kunde det bli så?

 

När Breivik sköt sina offer på Utöja kände han sig inte ensam, han kände stöd, och han hade stöd. Vi får inte glömma det. Vi får inte glömma att det fortfarande finns människor som tycker att han gjorde rätt. Vi måste fortsätta arbeta för att dessa människor inte ska vinna mer mark.

 

Nazism, hat och främlingsfientlighet får aldrig vinna. För mina vänner som dog på Utöja och för de som klarade sig därifrån måste vi kämpa vidare, idag och alla andra dagar. Vi får aldrig ge vika för extremismen. Vi får aldrig glömma.

 

 

Nope, den här helgen börjar inte ett dugg bra. Jag har varit så stressad den här veckan, jobbar för tre på jobbet och känner inte att jag hinner allt som jag borde. Igår var vi iväg och köpte en bil. Jag hatar att köpa bil. Jag vet ju ingenting om motorer och är antagligen världens mest tacksamma att blåsa. Jag kan ju inte mycket annat än att försöka läsa om säljaren uppträder ärligt eller inte... Sambon kan inte mer han och är nog lika förvirrad. Ett riktigt radarpar på bilmarknaden alltså. Nåja, bil blev det i alla fall, och som med alla begagnade bilar så finns det ju antagligen för och nackdelar. Bara att hoppas att fördelarna överväger. 

 

Nu tycker du kanske att det inte är mycket att hetsa upp sig över. Men med en historia av depressioner och självförakt kommer gärna den lilla djävulen på axeln fram och pekar finger. Skulle det vara något fel på bilen så är det mitt fel. Rent logiskt är det såklart inte så, man bör ju kunna lita på folk. Och seriöst, vad ä jag för tönt som går och funderar på vad det är för fel på en bil som verkar fungera som den ska direkt efter köp? Jag borde ju vara nöjd och glad, men den lilla djävulen på axeln är på mig; Du har säkert gjort något fel!

Alla jagharsäkertgjortfel-tankar förstör ju snabbt en fredagskväll. Pierre jobbar dessutom så jag är själv hemma. Det var lätt att klämma en godispåse utan att någon märkte. Fan! Jag vill ju inte ha, jag tyckte inte det var speciellt gott och nu är hela munnen helt igenkladdad av socker. Inte ett dugg trevligt faktiskt. Som beröm till mig själv så kan jag i alla fall berätta att jag slängde det sista godiset i soporna. Jag hittade ett stopp i ätandet. För att hindra mig själv från att om en stund plocka upp godispåsen ur soporna och äta upp även det sista så hällde jag diskmedel på det som var kvar. Ett sjukt matbeteende är ett sjukt matbeteende, det gäller att lära känna sig själv. Det var länge sedan jag plockade upp något jag hade slängt. Men det har hänt, det är en del av ätstörningen och ångesten, och jag vill inte att det ska upprepas.

 

Vad är jag för jäkla människa egentligen? Så tragisk. Sitter här hemma en fredagskväll, ensam med ett glas vin och ångesten över att ha hetsätit. Hetsätit för att dämpa ångesten över något påhittat som min djävul på axeln hjälpt mig att fantisera fram. Jag har inte ens ångest över något verkligt. Hur sjukt är det? Ibland känns ett tillfrisknande från ätstörningen så otroligt långt borta. Samtidigt vet jag hur långt jag har kommit. Jag klarade att avbryta hetsätandet av godis och slänga bort det. Jag klarar att skriva om det på en offentlig blogg. Jag har visserligen hetsätit ikväll, men min hetsätning är så otroligt mycket mindre i omfattning än den tidigare varit och jag klarade att avbryta den på egen hand!

 

Jag måste lära mig att sluta nojja. Jag måste lära mig att sluta ifrågasätta mig själv. Jag måste lära mig att sluta förutsätta att jag gjort något fel. Jag måste lära mig att det räcker bra att jag gör mitt bästa och att jag är helt utmärkt som jag är!

Åå, dessa ätstörda viktråd! Jag blir tokig på alla galna råd som florerar omkring mig. Jag jobbar som sjukgymnast och av helt naturliga skäl är därför både mat och träning återkommande ämnen på lunchrasten. Hela arbetsgruppen består av människor som är universitetsutbildade på området och då givetvis intresserade av just detta. Just därför blir jag också så ledsen över hur diskussionerna går. 

 

Jag har vid det här laget gått ner 10 kilo med LCHF. Mina kollegor är givetvis nyfikna över hur jag har gjort, en del vill ha tips och råd och många kommer med "expertkommentarer" på varför LCHF har fungerat. Slutsatsen de flesta drar, bestämt och utan pardon, är att det ju såklart handlar om kalorier ut-kalorier in. Alltså - det spelar ingen roll vad jag äter utan det spelar roll hur mycket jag äter. Enligt dem är det alltså så att jag skulle kunna äta 1500 kalorier godis om dagen och gå ner i vikt lika gärna som 1500 kalorier ägg och bacon. Att detta är en sanning med modifikation känns det som att vilken glad amatör som helst kan konstatera. Men icke, inte ens människor med tre års utbildning i nutrition klarar av det. Hjälp!

 

Hur detta fungerar rent vetenskapligt tänker jag inte gå in på, där tipsar jag er hellre om att gå in och läsa på kostdoktorn.se. Han skriver mycket bra forskning om LCHF. Jag håller mig till det enkla och logiska. För hur tror ni att det är enklast och roligast att gå ner i vikt, genom att äta 300 gram marabou choklad om dagen eller genom att äta tre ordentliga mättande mål mat? För det första kommer du, även om du delar upp chokladkakan, att vara grymt hungrig hela tiden på den "dieten". För det andra kommer du att få en hel massa näringsbrist. Hjärnan kommer jaga dig för att få dig att äta mer näring och till sist kommer du inte att stå ut utan stoppa i dig mer än de där 1500 kalorierna. Inte så konstigt, eller hur? Om du däremot äter tre ordentliga mål mat som gör dig mätt, go och glad kommer kroppen och hjärnan att nöja sig med det. Du kommer inte ha något fysiologiskt behov av mer näring och det kommer vara mycket lättare för dig att undvika kalorifällor utöver den maten som du planerat att äta.

 

Jag blir så ledsen över att inte fler kan se det logiska i detta. Jag blir så ledsen över att mina kollegor fortfarande ger råden om lightprodukter och fettsnål kost. Hur är det möjligt att inte se alla de nackdelar som det medför? Vi uppmuntrar hela tiden ett ätstörningsbeteende. Att räkna kalorier är det mest effektiva sätt du kan bli bulimiker, anorektiker eller hetsätare på. Du äter lightprodukter för att hålla nere kaloriintaget, eftersom du inte får all den näring kroppen behöver kommer du att få ett fysiologiskt sug. Eftersom du förbjuder dig själv att äta en viss typ av livsmedel får du ett psykologiskt sug. Du sätter dig själv i en rävsax där du förr eller senare kommer göra "fel" och på så sätt långsamt bryta ner ditt självförtroende. Då får du dessutom höra att du har dålig karaktär som inte klarar av att gå ner i vikt. Ursäkta språket, men hur i helvete kan vi inom vården låta det här fortgå? Hur kan vi tillåta att gamla, förlegade, icke-fungerande kostråd är standard när det finns andra vägar att gå?

 

Jag så glad när jag läser på nätet och ser alla bloggar och kommentarer från människor som blir friska och pigga genom att själva vara kloka nog att gå emot läkare och dietisters råd. Jag blir så uppretad, ledsen och arg över att vi ska behöva göra just det; gå emot de som borde kunna det här allra bäst. 

 

 

Sen var det kört. Sötsuget from hell slog över mig som en tsunamivåg. Jag var inte hungrig, jag hade ätit ordentligt på förmiddagen och behövde inte något extra egentligen. Dock var jag stressad. Vi har massvis på gång på jobbet på grund av alla semestrar. Vi tar inte in vikarier utan det är meningen att vi ska täcka upp för varandra. Det är egentligen idioti, vi har mycket i vanliga fall, nu är det lätt hysteriskt.

 

När jag får ett sådant här sötsug slår en massa känslor över mig. Jag blir stressad och rädd, jag litar inte på att jag kan hantera situationen. Jag kan inte tänka på annat än vilka kolhydrater jag vill ha och hur jag ska kunna få i mig dem utan att någon omkring mig märker av det. Tankarna börjar gå; Hur ska jag få tag i sötsaker utan att någon märker det? Var ska jag åka och handla där det är minst risk att träffa någon jag känner? Vad ska jag handla? När ska jag kunna komma ifrån tillräckligt länge för att hinna handla och äta utan att någon märker? Otroligt ätstörda tankar, jag känner igen dem, jag vet att de kommer ibland. Ofta kan jag idag stoppa dem, men inte igår.

 

Efter ett hembesök åkte jag alltså in på ÖB, billigt, enkelt och ingen jag känner på plats. Perfekt. Som alltid så måste jag dölja på bästa sätt att jag handlar allt detta åt mig själv. Hur löser jag det? Köper dubbelt upp av det jag ska ha såklart, så det syns att jag "ska" dela slisket med någon... Sedan gällde det att fort trycka ner det i magen utan att någon såg, jag hade en fem minuters bilresa till kontoret. Allt hann ner, bara en cola zero kvar när jag kom fram och det är ju helt ok. Det behöver jag inte skämmas så mycket för.

 

Nu var djävulen på axeln lycklig. Hon hade fått precis som hon ville, nu kunde hon sitta där och håna mig. -Du är precis så misslyckad som jag säger! Du bevisar det gång på gång. Vad är det för mening att du ens försöker äta bra? När jag låter henne få ta så mycket ton så vet jag ju att det har fått gå för långt redan. Men det är oxå då det är som svårast att stoppa. Inte ens mitt starkaste kort; att åka till stallet och rida en skogstur, kunde få mig helt ur mönstret. På vägen från stallet var jag ju tvungen att passa på igen, innan jag var hemma och Pierre kunde se mig. Hoppsan, 10 skivor knäcke slank ner innan jag hann tänka efter.

 

Tack och lov hade min underbara sambo lagat en alldeles underbar LCHF-middag till mig när jag kom hem. Kycklingspett, jordnötssås och broccoli. Jag hade aldrig ställt mig och lagat mat själv igår, det hade jag inte orkat eller kunnat motivera mig till. Tack underbara underbara värld för att jag har Pierre i mitt liv!

 

Men det är ju ändå så att Pierre kan inte göra allt och kvällen skulle ju avslutas också. Med regnet forsande utanför och första EM-matchen i fotboll på TV så kunde jag ju, utan att Pierre ifrågasatte det, förespråka lite glass. Han vet att jag tillåter mig själv glass då och då och ifrågasätter inte det. Jag brukar inte heller spela det kortet, men igår var jag redan förlorad till ätstörningshjärnan. Självklart såg jag till att det blev ett ordentligt glasspaket och självklart åt jag upp det. Samtidigt som glassen slank ner så skojade jag om att jag har en speciell glassmage som aldrig blir mätt. Allt för att få bort bilden av att jag glusar i mig utan kontroll. Alltså allt för att dölja sanningen.

 

Det jäkligaste med sådana bakslag som gårdagen är nästan "bakfyllan" dagen efter. Precis som en alkoholist känner jag ett svidande behov av en återställare, i mitt fall socker. Kroppen skriker bokstavligt talat efter socker. Huvudet värker, jag mår illa, hjärtat klappar. Jag vet vad som skulle hjälpa, men jag vill inte ha det. Jag vill inte gå den enkla vägen som djävulen på axeln förespråkar. Jag vill klarar av det här. Just nu känns det omöjligt, dagen är så lång och jag är skadad. Både självförstroendet och kroppen har fått ett slag i magen. Men jag ska försöka. Jag ska tillbaka på rätt väg igen. Jag ska inte förlora mot en osynlig djävul.

 

 

 

-Vad duktig du är Johanna och vad fin du har blivit! Jag vill skrika högt varje gång de här kommentarerna kommer, och tro mig, de kommer ofta! Om jag vore lite modigare skulle svaret snabbt bli - Var jag ful innan? Var jag dålig som gick upp några kilon för mycket? För de här kommentarerna handlar enbart om en sak; min vikt. Var går gränsen för att vara fin? 70, 80, 90 kilo? Hur kan du vara så inskränkt att du bedömmer mig utifrån min vikt? Jag ÄR fin, men det var jag för 10 kilo sen också. Tyckte du inte det så var hellre tyst.

 

Och vad menar du egentligen med att jag är duktig? Hur vet du att min viktminskning är hälsosam? Hur vet du att jag inte svälter mig? Att jag inte stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid? Att jag inte kan sova på nätterna på grund av ångesten som en ätstörning ger? Hur vet du att jag är duktig? Du skiter i det, det enda som är viktigt är att jag minskar i vikt, så säger samhället och så säger du. På så vis matar du min ätstörning, hela tiden, dag ut och dag in. Jag var ful och dålig när jag var tjock, det är vad du säger när du säger att jag blivit fin.

 

Jag har haft långvariga ätstörningar, vad du borde fråga är om jag mår bra. Jag försöker må bra och jag har hittat ett sätt som hjälper mig, därför strävar kroppen nu mot sin normalvikt. Jag vill inte höra att jag var mindre duktig tidigare när jag behövde flera psykologsamtal i veckan och inte kunde sova på nätterna. Det har inte att göra med om jag är duktig eller inte och jag är inte ful även om jag är mullig. Tänk innan du pratar.Tänker du berömma mig för min vikt, var hellre tyst. Spä inte på samhällets puckade ideal som ger flickor och kvinnor, mig, ätstörningar!

 

Vi checkade in på hotellet i Lördags, på rummet väntade champagne, fruktfat och chokladdoppade jordgubbar. Mmm! Jag har utformat "mitt" LCHF så att jag äter strikt på vardagarna och de flesta helgerna, men när det är något extra så äter jag mer liberalt eller till och med "bara" LCHF-inspirerat. I lördags blev det en LCHF-inspirerad dag. Jag njöt av fruktfatet och unnade mig glass på Liseberg. Glass är min stora last, jag älskar glass. Året runt kan jag äta denna gudagåva. Inte riktigt LCHF-vänligt, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kan förbjuda det helt ur min kost.

 

Över lag är förbud inte möjligt för mig. Jag är livrädd att falla tillbaka i mina ätstörningsmönster och börjar jag förbjuda saker är jag på god väg. Förbud är nyckeln till ätstörningsvärlden. Tänk er klassikern; om jag säger åt er att INTE tänka på en elefant, vad tänker ni på? Troligen kommer elefanten dyka upp både en och två gånger i era tankar. Detsamma gäller förbud runt mat. Tänker jag; Johanna, du får aldrig mer äta glass, ja då kommer jag antagligen inte kunna släppa den där underbart svalkande mjukglasstruten med tanken. Till sist blir det inte hållbart och jag kommer äta en glass trots mina förbud. När det händer har jag fuskat, jag är karaktärslös och dålig. Dit vill jag inte. Alltså är glass tillåtet, liksom allt annat.

 

Nu kanske ni funderar på hur det är möjligt, om jag äter LCHF kan jag ju inte tillåta allt? Jo. Det kan jag visst. För när jag tillåter allt så tar jag bort fokus från det. När jag tar bort fokus från det kommer det försvinna mer och mer ur tanken. Det är inget jag behöver fundera på, glass finns där om jag är sugen och jag behöver inte skämmas om jag äter det. Jag får tänka på elefanten helt enkelt, och då blir det inte lika spännande längre. Den andra delen som gör det enklare med LCHF är det minskade sötsuget. Jag är nästan aldrig sötsugen längre, glassugen kan jag vara, men inte på samma sätt. Jag har alltså genom att tillåta allt tagit bort det psykiska "förbud-suget" och genom att äta LCHF tagit bort det fysiska suget och hungern. På så sätt kan jag nu själv välja när jag vill unna mig en glass, eller vad det nu kan tänkas vara. 

 

Det här tänket hjälper även mig mot hetsätning. För när det är tillåtet att äta och jag dessutom inte är hungrig så finns det ju ingen anledning att "passa på". Inget "jag har ju ändå förstört..", "skit samma, jag klarar det aldrig ändå" eller "Jag är så jävla misslyckad". Jag har ju inte gjort någonting konstigt alls. Jag har ätit en glass, hallå, vad är det att bråka om? På det sättet har jag klarat helgen. Jag har ätit det jag velat, det har inkluderat ett fruktfat, två glassar, vin och en toast skagen till förrätt på lördagens restaurangbesök. Och vet ni vad, när jag ställde mig på vågen imorse hade jag samma vikt som i lördags morse. Trots det som många, liksom ett tidigare jag, skulle ha kallat fusk i helgen.

 

Vad jag vill förmedla till er är att sluta förbjuda saker, det kommer bara att göra livet och ätandet mycket svårare. När någon i din närhet, eller din lilla djävul på axeln säger "Det där får väl inte du äta" så svara med ett bestämt "JO, det får jag visst!". För du får äta precis vad du vill och när du vill. När du får det så är den enda viktiga frågan vad du VILL äta. Det tar lite tid att lära sig att tänka om, men när du gjort det blir allt så mycket lättare!

 

 

 

 

 

Jag försöker undvika att tänka för mycket på vikten. Jag är så rädd att ramla tillbaka till ätstörningsmönster, hetsätning, tröstätning, matmissbruk, sockerberoende eller vad du än väljer att kalla det för. Men samtidigt är det ju så att jag har viktproblem. Idag tio kilo mindre viktproblem än tidigare, men fortfarande lika många kilon kvar som skulle behöva försvinna. Inte bara för att jag vill känna mig snygg enligt samhällets korkade normer. Jag är fin nu också. Däremot behöver jag minska i vikt för min kropps skull. Jag har som jag tidigare skrivit skadat ryggen i en olycka för några år sedan och har fortfarande problem av det. Jag har även en medfödd dysplasi, missbildning, i höftleden som jag har ganska mycket smärta ifrån. Lägre vikt skulle innebära mindre belastning på både rygg och höfter och då också minska smärtan.

 

Att hamna på en viktplatå är nog det mest omotiverande som finns. Djävulen på axeln är såklart framme fortare än kvickt; "Det är lika bra att ge upp, det är ingen mening!". Det gäller att jag är snabb när hon kommer fram, jag måste fort vara på banan och ifrågasätta henne. För vadär det egentligen som jag misslyckas med? Jag äter bra. Jag hetsäter inte. Jag sköter mitt jobb. Jag fungerar i mitt förhållande. Jag har en kanonbra tävlingssäsong bakom mig. Jag har gått ner TIO kilo på några månader. Hur kan jag, när mitt liv ser ut så, vara misslyckad? Sådant måste jag mata min lilla djävul med. Till sist måste hon ju tystna!

Jag har bävat lite för att skriva det här inlägget, men jag har lovat mig själv att jag ska göra det. Idag har varit en sådan fantastisk dag med positiva besked, bra mat och ett härligt pass på gymmet. Jag känner att jag är stark nog att dyka lite i mitt eget liv och mina egna känslor. Jag hoppas gå ännu starkare ur det, vi får se. 

 

Jag har efter fyra år av ätstörningsterapi aldrig lyckats prata om när och hur min ätstörning egentligen började. Jag har sagt att jag inte vet. Det har inte varit en lögn, jag har inte vågat tänka efter. Men egentligen vet jag nog. Tror jag. Vi får se hur rörigt det blir...

 

Jag tror att det började redan på låg- och mellanstadiet egentligen. Jag blev mobbad för att jag var tjock och jag trodde förstås att det var sant. När jag idag ser på bilder från den tiden inser jag att jag inte alls var mycket större än mina jämnåriga, men jag började se mig själv så. Jag såg mig som den tjocka och det blev jag. När jag började högstadiet började vikten att öka och när jag gick i nian var jag ordentligt överviktig. Jag lade på en stark yta, var en kaxig tjej som kunde stå upp för mig själv. Inåt gick jag sönder. Jag började bevisa för mig själv att jag var den där misslyckade tjockisen som mina jämnåriga pratade om. Jag var inte ensam på högstadiet, jag var inte uttalat mobbad. Men kommentarerna förföljde mig, de stack mig i ryggen när ingen såg och hörde. Blickarna och de viskande kommentarerna dödade mig långsamt. 

 

Jag började tröstäta. Det var enkelt att äta, det fanns ett fik på skolan, ica var nära, mammas sambo köpte ofta godis, läsk och chips för att vara snäll. Jag började skämmas och jag började stjäla mat. Jag smög med mitt ätande för att ingen skulle se. Jag kunde ta upp en påse av mammas bullar och äta dem halvfrusna på mitt rum. Men jag var samtidigt försiktig, jag tog aldrig för mycket av samma saker, jag ville ju inte upptäckas med att ta mat eller äta. Jag minns så väl en gång när jag hade tagit en stor strut glass och försökte smyga förbi mamma med den bakom ryggen. Hon såg och frågade varför jag försökte gömma glassen, argt svarade jag att det gjorde jag inte alls. Jag skämdes, något fruktansvärt skämdes jag. Sen åt jag mer. Vad misslyckad jag kände mig, jag förstod knappt varför jag skämdes. Men jag visste ju att jag var fet, skolsköterskan hade sagt att jag behövde gå ner i vikt. Mobbarna talade om det regelbundet. 

 

När jag började gymnasiet fanns chansen att bryta mönstret. Möjlighet att starta ett nytt liv. Jag flyttade 65 mil hemifrån. Ingen av mina gamla klasskamrater fanns med. Men deras ord hade redan skadat. Jag var redan fast i träsket, men jag förstod inte vad som hände. Att börja på ett idrottsgymnasium när man har en ätstörning är inte någon höjdare. Kraven var många. Prestation var viktigt. Vid ett tillfälle sa en lärare till mig; "Du kan inte rida ordentligt när du är så tjock". Jag var 16 år. Jag hade ingen närstående vuxen att vända mig till. Vad skulle jag göra? Jag gjorde det som borde ha varit det rätta. Jag gick till skolsköterskan. För henne berättade jag om mitt dåliga förhållande till mat och att jag ville gå nere i vikt. Hon borde ha reagerat, hon borde ha hjälpt mig. Hon fick mig att börja äta pulver. Hon var nämligen inte bara skolsköterska, hon var även återförsäljare av en typ av bantningspulver.

 

Jag började ersätta två måltider om dagen med en pulvershake. Om jag ska räkna ihop mitt dagliga kaloriintag så var det mellan 500 och 800 kalorier. Medan jag åt detta hade jag stalltjänster, red mycket och rörde på mig hela dagarna. Jag måste ha legat ordentligt på minus energimässigt. Men jag gick ner i vikt. 10-15 kilo minskade jag snabbt och runt omkring mig haglade berömmet. Vad fin jag hade blivit! Vad duktig jag var! 

 

Pulvret höll jag på med i ungefär ett halvår, sen sa kroppen ifrån. Kroppen och huvudet behövde mer näring, när det händer ser den också till att få det. Jag började smygäta igen. Jag bodde i korridor, så det var alltid lite krångligt. När mina klasskamrater såg åt jag pulver och någon frukt då och då. När de inte såg åt jag allt annat. Jag kunde äta en hel limpa med eller utan pålägg. Värma en hel påse med billys panpizzor och trycka i mig. Och ja, jag stal mat. Jag "stal" till och med mat av mig själv så att jag inte skulle bli misstänkt. 

 

Jag slutförde inte ridsportgymnasiet, jag råkade ut för en olycka och skadade ryggen. Kanske var det lika bra att jag inte kunde vara kvar. Jag mådde inte bra där jag var. När jag gjorde illa mig rusade vikten iväg igen. Jag blev större än jag någonsin tidigare varit. Jag ville inte flytta hem till Jämtland. Jag vet inte riktigt varför. En anledning var de tidigare glåporden som förföljt mig. Jag ville inte tillbaka till dem. Kanske hade det inte hänt, kanske hade det gjort det. Istället flyttade jag till några vänner i Gävle. De hjälpte mig enormt mycket. Jag började på sjukgymnastik för att rehabilitera ryggen och började i en ny, helt fantastisk klass. Jag kände mig välkommen. 

 

Vikten fortsatte dock att spöka, läkare, sjukgymnaster och andra runt omkring mig påpekade att jag behövde minska i vikt. Bland annat för att minska belastningen på min redan skadade rygg. Jag hittade nu till Aftonbladets viktklubb på nätet. Där ställde jag in hur mycket jag vill gå ner i vikt, maxfart såklart, och fick tilldelat mig 1300 kalorier in varje dag. Ville man kunde man även äta sina "träningskalorier", det gjorde givetvis inte jag. Ju mindre desto bättre tänkte jag och satte som mål att ligga på minus. Jag åt oftast mindre än mina 1300 kalorier och tränade som en galning för att få bort dem. Åter igen gick det bra en period. Jag gick ner 20 kilo i vikt inför min student. Åter igen talade man om för mig hur fin jag blivit och hur duktig jag var. Jag fick den uppskattning som jag så väl behövde, men jag fick den på det område där jag var som mest sårbar. Min viktminskning var ju inte ett dugg hälsosam. Mat var ångest. Den här gången var det lättare att börja hetsäta i smyg. Jag bodde själv och ingen kunde avslöja mig. Inte heller slutade det när jag flyttade ihop med min pojkvän. Han hade inte heller ett sunt förhållande till mat vilket inte hjälpte mig på traven. Vi hjälpte inte varandra. 

 

När jag avslutade gymnasiet, med toppbetyg såklart - inget annat duger åt min perfektionisthjärna, ville jag resa. Kanske ville jag fly också. Jag vet inte riktigt. Jag åkte till Kenya i några månader. Med resandet blev också ätstörningen värre. Det var svårare att ha bra matrutiner och jag blev ofta bjuden på kolhydratstinn mat, sådant som äts i Kenya. Inte var jag så förtjust i maten heller, och det var ju billigt att handla, ofta var jag därför på stormarknaden på väg från jobbet och fyllde upp med kakor, godis och bröd som jag gömde och hetsåt av när ingen såg. 

 

Men det var inte förrän våren 2009 som det eskalerade ordentligt. Jag jobbade då på Irland för en helt dysfunktionell familj. Mamman var manodepressiv visade det sig och jag fick ta allt ansvar för att deras liv skulle fungera. Jag dämpade min ångest över detta med mat, träning och mer mat. Jag började även kräkas. Första gången kräktes jag ofrivilligt. Jag hade helt enkelt hetsätit tills kroppen inte kunde ta emot mer och kräktes upp det. Det hände ofta, men senare böejade jag även stoppa fingrarna i halsen. Skammen och skulden var enorm. Jag hade panikångestattacker ofta. Men det var också här jag insåg att jag var sjuk. Några veckor innan jag skulle resa hem skickade jag ett mail till mina närmaste vänner. Jag visste att jag aldrig skulle våga berätta "live". I mailet berättade jag om min ätstörning och min ångest. Jag bad dem hjälpa mig att söka hjälp när jag kom hem. Och vilken hjälp jag fick, det var helt fantastiskt! Dom ställde verkligen upp och fanns där när jag behövde dem som mest. Jag fick bevis på vilka fantastiska vänner jag har. 

 

Sommaren 2009 började jag gå på terapi på ätstörningsenheten på akademiska i Uppsala, äntligen kunde jag börja vända trenden. Jag har haft en hög bakslag sedan dess, men framgångarna är ändå större än motgångarna. Jag är inte färdigbehandlad, jag är inte frisk, men jag är på väg!

 

Jag vaknade med en klump i magen idag. Vad var det som skulle hända idag? Jo! Jag skulle åka och ultraljuda min fina Cortina för att se om hon blivit dräktig. Jag har försökt få henne på tjocken tidigare utan att lyckas, då hade hon vätska i livmodern och det fungerade inte trots att vi provade med olika hingstar och behandlat på alla sätt som går. Men nu mina vänner, NU är hon faktiskt DRÄKTIG! Jag har gått runt med ett fånigt leende på läpparna hela dagen.

 

 

 

Just precis nu så har ett sådant där supersötsug slagit till med full kraft. Min första tanke var att försöka koppla bort det. Intala mig själv att det bara är dumheter och att jag bara är dålig som inte klarar av att hålla fast vid något. Men sen kom min andra tanke. Jag är ju inte alls dålig! Jag har ju faktiskt stressat och presterat hela dagen. Jag hade min första patient kvart i åtta, sen har det rullat på med både patientbesök och vårdplaneringar. Jag kunde sitta i ungefär 15 minuter på lunchen och kasta i mig lunchlådan men det är också allt. Kaffe har jag inte hunnit tänka på. Självklart blir jag stressad av det.

 

Nästa tanke jag måste utveckla är ju då vad som händer med mig när jag blir stressad. Min kropp, och den lilla djävulen på axeln, har i så många år dämpat alla tankar och känslor med mat. Den vet inte längre något annat sätt att reagera än att börja skrika åt mig att jag måste måste måste stoppa i mig en massa kolhydrater. Den känner till min snabba lösning på problem; äta! All min logik talar om för mig att det inte är en bra lösning, av många anledningar, det ger bara mer ångest i längden. Men som en snabbfix på känslor och tankar som jag inte tycker om är det den jag känner till bäst.

 

Men inte idag! Jag tänker inte hetsäta kolhydrater, jag behöver ingen sockerkick. Jag är inte ett dugg hungrig, alltså är det något annat. Det är ju det enda logiska, eller hur?! Mat, helst skitmat, är ingenting som gör att jag varken blir piggare eller mår bättre. Jag äter för att jag är hungrig, och det är jag inte just nu. Djävulen på axeln skriker högre och högre, hon vill så gärna fälla krokben för mig för att sen kunna sätta sig till rätta och skratta när jag försöker kravla mig tillbaka upp. Idag ska hon inte få den glädjen. Idag ska jag skriva klart mina journaler och sen åka ut till min fina grålle och rida en sväng i skogen. För det är jag värd efter en hård arbetsdag!