En helg går så fort när man har roligt. Min allra äldsta och bästa vän Anna-Karin kom till Kalmar i Fredags på en helgvisit. Det är så härligt att träffa vänner som vet allt om en. Det är enkelt, jag behöver inte låtsas någonting. Det är så ärligt, jag behöver inte ljuga eller dölja mina matproblem, hon känner till dem allt för väl för att det ska vara någon mening. Hon klarar av att fråga rakt ut hur det går egentligen, hur jag mår. Och jag kan svara, utan skruppler och lögner. Utan att fundera på om hon kommer att döma mig för det. Hon dömer inte, hon vet vem jag är utifrån och in, hon ser på mig när saker inte är bra. Det är så skönt. När jag slipper den stressen, tanken på att jag måste dölja mitt ätande, då blir det också mycket lättare att låta bli.
Igår bjöd vi in ett par kompisar till och drog igång grillen. Grill och LCHF är ju verkligen perfekt, igår blev det laxpaket med massor med mozarella, basilika och cocktailtomater inlindat i salami. En god sås och fräsch sallad till det. Mums! Till det har jag hittat ett supergott rosévin på systemet som bara innehåller 3 gram socker per liter, Rosé cape ink. Kan inte bli bättre!
Anna-Karin och jag har känt varandra sedan vi var 3-4 år. Vi gick tillsammans från 5-årsgrupp till nian. Gymnasiet gick vi på olika håll, sen hamnade vi åter igen i samma klass när vi lyckades komma in på sjukgymnastprogrammet samma år i Uppsala. Under utbildningen bodde vi oxå ihop. Det innebär att hon varit med hela vägen på min ätresa. Jag började på ätstörningsbehandlinen i samma veva som jag började plugga och vi flyttade ihop. Som ni förstår så vet hon nästan mer om mig än vad jag gör själv. Det innebär oxå att hon aldrig skulle utsätta mig för onödiga frestelser. Inga förslag på kvällsgodis där inte. Det är alldeles underbart!
Idag blev det en sväng ut på Öland innan hon skulle flyga hem igen, tyvärr var vädret inte på vår sida så det var inte läge för bad. Men Borgholms slottsruin, solliden och lite sandstrand fick vi i alla fall se. Till lunch föreslog jag och min fina sambo att Anna-Karin borde smaka kroppkakor, en Öländsk matupplevelse. Tack och lov kan jag skylla på att det inte är LCHF-vänligt så jag slipper, för usch vilken otäck mat jag tycker att det är! A-K fick i sig 1.5 kroppkaka, sen såg hon lite lätt lidande ut och gick och hämtade en knäckemacka att "skölja ner slemmet" med. Själv åt jag en laxsallad med ordentligt med vitlöksdressing. Helt klart mycket bättre!
En bra helg, utan avsteg från LCHF och med det bästa sällskapen man kan tänka sig. Livet är inte så tokigt ändå!
Mitt förhållande till mat är som jag redan berättat inte speciellt lyckat i många avseenden. Som sjuk i en ätstörning är det mesta man äter fel och fusk. Jag bryter ju mot mina egna regler, orimliga regler visserligen, men så långt fungerar inte hjärnan. Ett tag räknade jag kalorier stenhårt. Max 1300 fick jag äta varje dag, helst skulle jag träna bort allihop och lite till oxå. Att ligga på minus på energifronten var målet. Minus var positivt i min värld, allt handlade om att minska vikten. Som ni förstår blev det många fusk när mina regler såg ut så. En morot för mycket, ett knippe broccoli mer än kalorierna tillät, och jag hade fuskat. Varje gång jag hade fuskat straffade min inre röst mig, hon hade full makt. Jag visste ju att jag var värdelös, jag hade ju brutit regler som jag själv satt upp. Om jag inte ens klarade att hålla dem, vad klarade jag då egentligen?
Sedan jag började med LCHF har "fusket" minskat. En anledning är att det fysiologiska suget har försvunnit. Jag är inte hungrig eftersom jag äter riktig mat. Den inre rösten (borde hon få ett namn?) har mindre styrka när hon sätter igång eftersom jag inte egentligen är i behov av mer näring. Jag har dessutom "avsockrat" mig, jag har minskat mitt sockerberoende rejält och känner mig inte längre sugen på sådant som är "förbjudet" att äta. För att vara sugen på en bit ost är ju helt okej; mina regler tillåter ju det! Likaså tillåter den en näve nötter, bär och grädde. Hur gott som helst och min inre röst kan bara titta på och konstatera att jag följer reglerna till punkt och pricka.
Men! Det finns fortfarande tillfällen som är svåra att bemästra. Fika på jobbet är en sådan sak, glass är en annan. Idag är chefens sista jobbdag innan semestern. Vad gör hon? Jo, bjuder på förmiddagsfika såklart. För att få oss att svälla ordentligt av kolhydratkoma har hon köpt flera sorters bröd, kakor och bullar. Självklart serveras även saft till, det behövs ju extra mycket socker när det är sommar, eller? Vi har Onsdagsfika varje vecka, det brukar se ut ungefär såhär varje gång. Vad jag brukar försöka med är att äta av de goda påläggen, ha lite grädde i kaffet och eventuellt unna mig en fruktbit. Idag gick inte det. Idag hann jag få i mig två skivor limpa innan jag bromsade mig själv, tog mitt kaffe och gick in på kontoret. Osocialt? Ja, visst är det så, men jag måste tänka på mig själv i första hand.
Vad hände då idag? Vad var skillnaden mot onsdagarna då jag faktiskt brukar kunna övertyga min inre röst om att jag faktiskt inte längre tycker att det är speciellt gott med vitt mjöl med samma konsistens som en disktrasa? Svaret är planering. Jag vet alltid inför onsdagarna vad som komma ska. Jag vet att det kommer stå en massa av den där "fuskmaten" på bordet vid förmiddagsfikat. Jag hinner förbereda mig mentalt och jag hinner mata min inre röst med en ordentlig god LCHF-frukost så att det inte finns en tillstymmelse av hunger i kroppen. För oss som har ätproblem är planeringen otroligt viktig! Den är den största hjälp vi kan få av oss själva i kampen mot den lilla djävulen på axeln. Planering och mättnad, A och O.
Idag tänker jag välja att se mitt avsteg från kosten som just ett litet och obetydligt avsteg. Fortsätter jag med min LCHF-kost idag så kommer jag i alla fall inte att ha fått i mig speciellt mycket kolhydrater idag och jag kommer inte märka av något ökat sötsug. Det blir en liberalare LCHF-dag helt enkelt och vad gör det ibland? Det är ju dessutom fredag.
Kan ni tänka er att två såna här små rackare kan leda till så många funderingar!
Hur ska detta gå? Jag börjar givetvis min bloggkariär med att ifrågasätta om jag klarar det här. Att delge andra människor det jag tänker är inget jag är van vid. Jag är nog ganska hemlig av mig. Jag började egentligen skriva igår, min psykolog tyckte att jag skulle prova att skriva av mig för att bättre kunna förstå mig själv. Vad han inte visste var att jag redan har travar med fullskrivna anteckningsböcker. Jag har alltid skrivit för att få ur mig det som gnager på insidan. Nu ska jag göra det mer öppet. Jag ska våga visa vem jag är för andra människor. Mitt mål är att skriva lika ärligt och rakt som om det vore till mig själv jag skrev. Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men kanske kanske kan jag växa lite som människa om jag vågar vara ärlig. Håll tummarna!
Jag blir osäker. Är det här dumt? Vad ska jag egentligen skriva? Kommer någon att bry sig om vad jag skriver? Varför skulle de göra det i så fall? Min inre röst är inget charmtroll direkt. Men vad tusan, det är ju henne jag försöker övervinna med det här. Det är ju hon som hela tiden sätter käppar i hjulet för mig. Hon som får mig att falla tillbaka i dåliga ätmönster, hetsäta och få ångest. Hon vill inte att jag ska lyckas. Hon har lärt mig alla knep för att kortvarigt stänga av hjärnan, problemet är att när hjärnan vaknar efter en sådan kortslutning så är ångesten starkare än någonsin. Någon dag ska jag berätta mer om hur och när hon fick grepp om mig. Men inte just nu.
För att hjälpa mig själv att komma igång med det här sitter jag och äter hoprullade ostskivor, en favorit de senaste månaderna. I februari började jag nämligen äta LCHF, jag läste "kostdoktorns" bok matrevolutionen och var fast. LCHF har hjälp mig med ganska många steg. Jag har minskat mitt sötsug, vilket innebär att det är lättare för mig att bromsa min inre röst när hon sätter igång sitt gnatande. Jag kan räkna på mina två händer hur många hetsätningar jag haft sedan jag tog bort de mesta av kolhydraterna ur min kost. Jag har ett jämnare humör, jag är inte lika trött och jag har dessutom tappat 10 kilo. Jag har hela tiden försökt tänka att jag inte äter LCHF för att minska i vikt, huvudsaken är att jag mår bra och har ett sunt förhållande till mat. Jag önskar att jag kunde säga att det var helt sunt nu, tyvärr vore det en lögn. Jag kämpar fortfarande, men att äta bra mat har tagit mig en lång bit på vägen.
En av de saker jag måste lära mig är att ta motgångar. En motgång i min värld behöver knappt vara märkbar för att min inre röst ska börja klanka ner på mig och tala om hur dålig jag är. Tyvärr handlar det ofta om vikt, om jag inte går ner i vikt en vecka så är hon snabbt på mig; "Det är lika bra att ge upp! Du är för dålig! Lika bra att du lägger ner. Du är värdelös". För inte så länge sedan, och fortfarande ibland, vinner den rösten. Då är hetsätningen ett faktum. Hetsätning är en skam, jag hetsäter inte så någon ser. Jag kan låsa in mig på toaletten och sätta i mig en hel limpa, en kakburk eller en godispåse. Jag kan åka förbi McDonalds, som jag inte ens tycker är gott(!), och köpa 3-4 mål mat med "extra allt" och vräka i mig det där ingen ser. Sen mår jag såklart illa. Fysiskt för att min stackars mage fått ta emot en massa skit. Psykiskt för att jag åter igen bevisade för mig själv och min inre röst hur dålig jag är. Att jag inte är värd att tro på. Tack och lov händer det inte lika ofta som tidigare, men jag tänker inte ge mig förrän det är borta. Förrän min inre röst inte har en chans. Förrän jag är stark nog att klara av ett sunt förhållande till mat.
Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa mig själv, men kanske oxå hjälpa andra. Visa er andra med matproblem att ni inte är ensamma. Vi är inte ensamma. Det må ta tid, men jag tänker inte ge upp.
