johannasanning.blogg.se

Hur ska detta gå? Jag börjar givetvis min bloggkariär med att ifrågasätta om jag klarar det här. Att delge andra människor det jag tänker är inget jag är van vid. Jag är nog ganska hemlig av mig. Jag började egentligen skriva igår, min psykolog tyckte att jag skulle prova att skriva av mig för att bättre kunna förstå mig själv. Vad han inte visste var att jag redan har travar med fullskrivna anteckningsböcker. Jag har alltid skrivit för att få ur mig det som gnager på insidan. Nu ska jag göra det mer öppet. Jag ska våga visa vem jag är för andra människor. Mitt mål är att skriva lika ärligt och rakt som om det vore till mig själv jag skrev. Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men kanske kanske kan jag växa lite som människa om jag vågar vara ärlig. Håll tummarna!

 

Jag blir osäker. Är det här dumt? Vad ska jag egentligen skriva? Kommer någon att bry sig om vad jag skriver? Varför skulle de göra det i så fall? Min inre röst är inget charmtroll direkt. Men vad tusan, det är ju henne jag försöker övervinna med det här. Det är ju hon som hela tiden sätter käppar i hjulet för mig. Hon som får mig att falla tillbaka i dåliga ätmönster, hetsäta och få ångest. Hon vill inte att jag ska lyckas. Hon har lärt mig alla knep för att kortvarigt stänga av hjärnan, problemet är att när hjärnan vaknar efter en sådan kortslutning så är ångesten starkare än någonsin. Någon dag ska jag berätta mer om hur och när hon fick grepp om mig. Men inte just nu.

 

För att hjälpa mig själv att komma igång med det här sitter jag och äter hoprullade ostskivor, en favorit de senaste månaderna. I februari började jag nämligen äta LCHF, jag läste "kostdoktorns" bok matrevolutionen och var fast. LCHF har hjälp mig med ganska många steg. Jag har minskat mitt sötsug, vilket innebär att det är lättare för mig att bromsa min inre röst när hon sätter igång sitt gnatande. Jag kan räkna på mina två händer hur många hetsätningar jag haft sedan jag tog bort de mesta av kolhydraterna ur min kost. Jag har ett jämnare humör, jag är inte lika trött och jag har dessutom tappat 10 kilo. Jag har hela tiden försökt tänka att jag inte äter LCHF för att minska i vikt, huvudsaken är att jag mår bra och har ett sunt förhållande till mat. Jag önskar att jag kunde säga att det var helt sunt nu, tyvärr vore det en lögn. Jag kämpar fortfarande, men att äta bra mat har tagit mig en lång bit på vägen. 

 

En av de saker jag måste lära mig är att ta motgångar. En motgång i min värld behöver knappt vara märkbar för att min inre röst ska börja klanka ner på mig och tala om hur dålig jag är. Tyvärr handlar det ofta om vikt, om jag inte går ner i vikt en vecka så är hon snabbt på mig; "Det är lika bra att ge upp! Du är för dålig! Lika bra att du lägger ner. Du är värdelös". För inte så länge sedan, och fortfarande ibland, vinner den rösten. Då är hetsätningen ett faktum. Hetsätning är en skam, jag hetsäter inte så någon ser. Jag kan låsa in mig på toaletten och sätta i mig en hel limpa, en kakburk eller en godispåse. Jag kan åka förbi McDonalds, som jag inte ens tycker är gott(!), och köpa 3-4 mål mat med "extra allt" och vräka i mig det där ingen ser. Sen mår jag såklart illa. Fysiskt för att min stackars mage fått ta emot en massa skit. Psykiskt för att jag åter igen bevisade för mig själv och min inre röst hur dålig jag är. Att jag inte är värd att tro på. Tack och lov händer det inte lika ofta som tidigare, men jag tänker inte ge mig förrän det är borta. Förrän min inre röst inte har en chans. Förrän jag är stark nog att klara av ett sunt förhållande till mat.

 

Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa mig själv, men kanske oxå hjälpa andra. Visa er andra med matproblem att ni inte är ensamma. Vi är inte ensamma. Det må ta tid, men jag tänker inte ge upp.