2013-09-12
10:42:35
Knäppis
Sanningen är ju att, absolut, jag har ett sundare förhållande till mat nu än vad jag haft på väldigt väldigt länge. LCHF har tagit mig otroligt långt från den botten av ätstörning och sockerberoende som jag varit på. Men sanningen är också att de senaste veckorna inte alls varit någon dans på rosor. Från att vikten stått stilla under sommaren så har jag nu istället börjat öka igen. Jag vet varför. Det är inget konstigt. Jag har hetsätit, hoppat över måltider för att kompensera. Ätit kakor och fika på jobbet och hemma. Jag har fallit tillbaka till djävulens mantra, Det är ingen mening, du fixar det inte ändå, och jag har trott på det. jag har låtit henne vinna där hon sitter på axeln med sitt hånflin. Självklart känns det som ett misslyckande. Jag har inte, på flera veckor, lyckats ta tillbaka mitt liv och mina tankar från henne. Jag har inte klarat av att kontrollera mitt ätande. Jag har fallit för de frestelser som dykt upp.
På något sätt måste jag ta tillbaka kontrollen, för jag behöver ha kontroll. Jag behöver lära mig att känna hunger och mättnad på ett sunt sätt. Framför allt måste jag lära mig att hantera mina känslor på annat sätt än mat. Jag har metoder. Jag kan lösa problemen. Men maten har varit min lösning på ångesten under så lång tid att det är svårt att bryta det mönstret. Speciellt när det är mycket på gång i vardagen. Jag saknar mina rutiner. Jag saknar att ha Pierre nära så att jag, om mina rutiner inte är starka nog, kan luta mig på hans vardag. Han behöver ju mat även om min djävul är på mig. Igår berättade jag för honom hur dysfunktionell jag känner mig just nu. Det tog emot, det är svårt att sätta ord på och jag är rädd att han ska tycka att jag är misslyckad, men det var ändå skönt att dela med sig. Han är ju den som är mig närmast, den som delar min vardag. Självklart förtjänar han att veta att hans sambo blir en knäppis när han inte är nära. Men han tyckte inte att jag var knäpp. Han förstod, eller försökte i alla fall förstå, att det är svårt för mig att klara av min egen dag när det händer så mycket omkring mig. Han lovade att hjälpa mig komma tillbaka på banan bara jag kommer upp till honom. Det är lite drygt en vecka till jag måste klara av. Det vore så skönt att kunna känna att den veckan inte var ett misslyckande. Att få känna att jag faktiskt klarar av att lyfta mig själv. Att inte vara beroende av någon annan. Jag ska försöka. Vi får se hur det går.
En känsla av "det är ändå kört" gör att jag tar den största glassen jag kan hitta, det vore ok om jag njöt av det iställlet för att straffa mig med det...
Kommentarer:
Kommentera inlägget här:
Hej Johanna, såg ditt inlägg hos den rosa ingenjören och kände att jag måste hoppa in här och peppa dig. Jag känner dig inte alls, och har bara läst ditt senaste blogginlägg...men jag vill skicka lite styrkekramar och förhoppningsvis lite stöd. Jag har länge levt så som du beskriver ditt förhållande till mat och jag vet vilken ångest det innebär. "Varför kan alla andra", "Varför är det bara jag som inte kan"...dessa röster talar till en som om man vore helt inkompetent. Jag vill bara säga att jag tror på dig. Du kan...du måste bara prioritera dig själv lite mer. Ge dig mer tid att ta hand om dig och göra saker som du mår bra av. Laga god mat som du mår bra av och unna dig och dina behov det bästa. När man inte har flyt, känns det som man aldrig kommer att hitta dit, aldrig... Försök ta små, steg i rätt riktning, eller bryt allt och börja med strikt LCHF...se bara till att ta hand om dig själv också så att inte maten tar all plats i ditt liv. Kämpa på, jag tror på dig - du är inte misslyckad utan på godväg att bli "Miss Lyckad"...KRAM