johannasanning.blogg.se

Nu är det dags att ställa om. Vi började dagen med ett två timmar långt möte angående omorganisationen på jobbet. Det är mycket som snurrar i huvudet och även om jag nu ska sluta och flytta så tar det på krafterna att sitta i sådana här möten. Vi på rehab mår bitvis väldigt dåligt över organisationsförändringen då det ger stora konsekvenser för oss och vi tror inte att det kommer att bli till det bättre, tvärt om. Cheferna har inte lyssnat på oss från början trots ett stort engagemang från hela gruppen. Nu vill de däremot att vi ska lösa problem som uppstår, vi kan inte se hur det ska gå till då vi i dagsläget är för få för att kunna arbeta effektivt under de förutsättningar som ges. Jag lider med mina kollegor som jag tror kommer få det jättejobbigt när förändringarna träder i kraft vid nyår. Vi har redan två sjukskrivningar som följd av den oro och stress som uppkommit, fler lär det bli.

 

När vi gick till mötet idag hade jag tänkt att jag skulle vara tyst, försöka att inte bli så involverad. Mest för min egen skull, jag vet att stressen gör mig känsligare och gör det lättare att tappa kontrollen. Det gick ju dessvärre inte. Jag blir så upprörd och engagerad mina kollegors vägnar. Nu sitter jag här med en stresskänsla i kroppen. En smygande ångest över att bli illa behandlad och bemött av cheferna och en frustration över att inte bli lyssnad på. Jag känner att det jäkla suget ligger och lurpassar på mig. Djävulen på axeln har börjat smida planer för när och hur jag ska kunna hetsäta. Hon har hånflinet på läpparna och bara väntar på sin chans att hugga mig i ryggen. Jag vet att hon finns där och jag vet att hon kommer göra allt i sin makt resten av dagen för att sätta krokben för mig.

 

Jag har några utmaningar kvar att ta mig förbi idag, därför är också djävulen extra lurig. Jag ska hem till en kollega efter jobbet och hjälpa henne med hennes häst. Det kommer att innebära att hon bjuder på fika när vi kommer dit. Min kollega är toppen på alla sätt och vis, men hon tror inte på LCHF. Därför orkar jag inte heller ta hela diskussionen med henne utan måste bara vara stark nog att säga nej tack. När jag redan är lite vingklippt är det svårare, men jag måste försöka. Jag vet ju att jag bara kommer att må sämre av att äta den där rostade mackan, kakan eller bullen. Jag försöker fundera ut om jag ska ta med mig något annat att äta, men det är inte heller helt enkelt tycker jag. Jag är nog uppfostrad i att det är lite oartigt. Jag vet att jag inte borde tänka så, men åter igen är logik och känsla inte överens.

 

Ställa om är vad som gäller. Hitta något positivt att fokusera på. Jag och ovan nämnda kollega ska göra en liten gemensam utflykt innan vi går hem. Jag hoppas det kan lyfta oss båda två lite. Sen får jag lägga fokus på framtiden. Fyra dagar till behöver jag jobba här, de beslut som fattas drabbar inte mig. Sen ska jag börja på ett nytt spännande jobb med nya roliga utmaningar hemma i Jämtland. Jag ska pyssla med min dräktiga hästtant och åka skidor hela vintern. Jajemensan, jag har mycket positivt att se fram emot!