johannasanning.blogg.se

 

En hel del har hänt under semestern också, Pierre har flyttat upp till Jämtland och börjat jobba. Jag har fått ett nytt jobb i Östersund så jag flyttar efter om tre veckor. Det är såklart fantastiskt att jag hittade ett jobb, men de här veckorna ensam i Kalmar är tuffa ändå. Ingen finns här för att hjälpa mig att hålla rutinerna, lägenheten är ett enda flyttkaos och jag känner mig ensam på kvällarna. Det är svårare att motivera sig att laga riktig mat och svårare att inte överäta skräp istället. Sängen är för stor att sova själv i när man är ovan, inga katter kommer och myser med mig på kvällarna. En föredetta deprimerad ätstörningspatient klarar inte riktigt av att hantera det på ett bra sätt. Jag hatar att falla tillbaka i gamla mönster, men det är så lätt att hamna där. Strunt samma, det spelar ingen roll. 

 

Det spelar roll! Jag vet ju att jag inte mår bra om jag inte äter bra. Det är väl inte så jäkla svårt att bara bestämma sig för att äta regelbunden bra mat? Jag måste bara bestämma mig. Skärpa mig. Men hur skärper man sig när ångesten börjar dra i en? Hur bestämmer man sig när djävulen på axeln tar över mer och mer? Hur hittar man motivationen när det har gömt sig bakom semesterkilon?

 

Jag var hos psykologen på ätstörningsenheten. Han avslutade kontakten ganska snabbt och kort istället för att verkligen försöka få mig att prata om hur det är. Jag behövde prata, jag behöver någon som tvingar ur mig allt som snurrar i huvudet. Jag behöver hjälp att sortera det. Någon som kan förstå varför jag fungerar som jag gör. Jag fick inte den hjälpen. Jag är dålig på att be om hjälp, jag är dålig på att prata om hur jag känner. Men jag har ju bett om hjälp, jag har ju sökt mig till psykolog. Men jag har inte blivit mött där jag är. Jag är så bra på att lägga på ett leende och ljuga för mig själv och andra. Jag försöker öppna mig, men jag klarar inte att bli så sårbar helt på egen hand. Hur ska jag hitta någon som kan hjälpa mig när jag inte låter någon nå mig? Jag hade önskat att min psykolog här hjälpte mig vidare till någon i Östersund, men han la det på mig. Jag skulle ta kontakt med någon om jag behövde det. Förstår han inte hur svårt det är? Hur mycket jag kämpar med mig själv varje gång jag ska prata med någon? Fasen vad det är svårt!

 

Vem berättar ni era djupaste tankar för? Hur vågar ni berätta? Min djävul talar om hur feg jag är som inte vågar vara öppen mot de som försöker hjälpa mig. Men hur ska jag våga?