johannasanning.blogg.se

Så är den på ingång igen; helgen. Just nu är helgerna inte min favorit. Då finns inga rutiner alls att följa. När jag inte ens har vardagsrutinerna på jobbet, vad ska jag då anpassa mig till? Dessutom saknar jag Pierre. Fredagsmys är något jag vill ha med honom, inte hundra mil bort. Jag vill kunna ta en promenad med honom, laga en god middag med honom och mysa i soffan med honom. Nu blir det tomt. Lägenheten är inte det minsta mysig, tomma hyllor och flyttkartonger är inte det mest uppmuntrande man kan tänka sig. Jag jobbar med att försöka tömma frysen så att det inte ska finnas mat som behöver flyttas med till Östersund, det uppmuntrar inte till någon speciellt rolig matlagning. Att hitta motivation just nu är helt enkelt fruktansvärt svårt.

 

Det är så lätt att ge upp. Så lätt att tänka på fredagsmys så som OLW vill att jag ska göra, med en stor chipspåse i famnen framför TVn. Men det får mig inte att må bättre, det vet jag ju. Den där chipspåsen skulle dämpa mina känslor en stund, så som mat gör. Den skulle kanske nollställa hjärnan i en halvtimme medan jag knökade i mig den, men sen skulle det bara finnas mer ångest och mer ensamhet. Känslan av att vara misslyckad skulle vara ännu större. Hur skulle jag lösa det? Troligen genom mer ätande för att dämpa ytterligare en stund. Dessutom skulle djävulen på axeln få vatten på sin kvarn om hur misslyckad jag är. Hur omöjligt det är för mig att faktiskt göra någonting bra. Att jag verkligen aldrig ska få tro att jag kan eller klarar av någonting.

 

Efter de senaste veckornas viktuppgång är hon stark, hon på axeln. Men om jag försöker bromsa upp henne, vad kan jag då komma fram till?

 

Jag har trots några kilon upp de senate veckorna gått ner totalt 18 kilo i vikt. Jag har slutat stoppa fingrarna i halsen efter hetsätningar. Jag har lärt mig att hindra hetsätningar och dessutom att stoppa dem när de väl är igång. Jag har genomfört en ganska svår universitetsutbildning och fått jobb. Jag har gjort ett bra intryck och får finfina referenser av både chefen och kollegorna när jag nu ska byta jobb. Jag har en sambo som älskar mig och vill ha mig i sin närhet. Jag är engagerad och engagerande, positiv, glad och rolig. Jag är kunnig inom många av de områden som intresserar mig och jag har förmågan att dela med mig av min kunskap. Jag är bra på att prata och kan argumentera för det jag tror på.

 

Med detta i bakhuvudet borde min lilla djävul på axeln bli tyst. Vad har hon egentligen för talan? Det finns så många omkring mig som uppskattar mig och vill ha mig i sina liv. Anledningen till att jag lyssnar på henne är dock tyvärr inte så svår: Jag själv ser mig inte med andras ögon. Jag själv ser inte mina positiva egenskaper lika tydligt, speciellt inte när ångesten tar över. När ångesten biter tag i mig är jag inte rängre logisk. Jag blir ett känslomässigt monster och vips så har djävulen fritt spelrum. När logiken försvinner och känslorna tar över kan jag inte på samma sätt styra mina tankar. Jag kan inte på ett rationellt sätt se mina fördelar. jag kan inte tänka klart. Då är hon snabb och stark och jag hinner inte med att stoppa henne.

 

Jag måste försöka ta en dag i taget. Kanske inte ens en dag utan en timme i taget. Jag måste lära mig att slappna av, hitta tillbaka till logiken, inte låta känslorna styra. Det blir min utmaning till mig själv idag. Slappna av. Tänk efter. Hitta logiska lösningar. Låt inte känslorna ta över. Mitt logiska jag vet att jag kan!