johannasanning.blogg.se

Åå, dessa ätstörda viktråd! Jag blir tokig på alla galna råd som florerar omkring mig. Jag jobbar som sjukgymnast och av helt naturliga skäl är därför både mat och träning återkommande ämnen på lunchrasten. Hela arbetsgruppen består av människor som är universitetsutbildade på området och då givetvis intresserade av just detta. Just därför blir jag också så ledsen över hur diskussionerna går. 

 

Jag har vid det här laget gått ner 10 kilo med LCHF. Mina kollegor är givetvis nyfikna över hur jag har gjort, en del vill ha tips och råd och många kommer med "expertkommentarer" på varför LCHF har fungerat. Slutsatsen de flesta drar, bestämt och utan pardon, är att det ju såklart handlar om kalorier ut-kalorier in. Alltså - det spelar ingen roll vad jag äter utan det spelar roll hur mycket jag äter. Enligt dem är det alltså så att jag skulle kunna äta 1500 kalorier godis om dagen och gå ner i vikt lika gärna som 1500 kalorier ägg och bacon. Att detta är en sanning med modifikation känns det som att vilken glad amatör som helst kan konstatera. Men icke, inte ens människor med tre års utbildning i nutrition klarar av det. Hjälp!

 

Hur detta fungerar rent vetenskapligt tänker jag inte gå in på, där tipsar jag er hellre om att gå in och läsa på kostdoktorn.se. Han skriver mycket bra forskning om LCHF. Jag håller mig till det enkla och logiska. För hur tror ni att det är enklast och roligast att gå ner i vikt, genom att äta 300 gram marabou choklad om dagen eller genom att äta tre ordentliga mättande mål mat? För det första kommer du, även om du delar upp chokladkakan, att vara grymt hungrig hela tiden på den "dieten". För det andra kommer du att få en hel massa näringsbrist. Hjärnan kommer jaga dig för att få dig att äta mer näring och till sist kommer du inte att stå ut utan stoppa i dig mer än de där 1500 kalorierna. Inte så konstigt, eller hur? Om du däremot äter tre ordentliga mål mat som gör dig mätt, go och glad kommer kroppen och hjärnan att nöja sig med det. Du kommer inte ha något fysiologiskt behov av mer näring och det kommer vara mycket lättare för dig att undvika kalorifällor utöver den maten som du planerat att äta.

 

Jag blir så ledsen över att inte fler kan se det logiska i detta. Jag blir så ledsen över att mina kollegor fortfarande ger råden om lightprodukter och fettsnål kost. Hur är det möjligt att inte se alla de nackdelar som det medför? Vi uppmuntrar hela tiden ett ätstörningsbeteende. Att räkna kalorier är det mest effektiva sätt du kan bli bulimiker, anorektiker eller hetsätare på. Du äter lightprodukter för att hålla nere kaloriintaget, eftersom du inte får all den näring kroppen behöver kommer du att få ett fysiologiskt sug. Eftersom du förbjuder dig själv att äta en viss typ av livsmedel får du ett psykologiskt sug. Du sätter dig själv i en rävsax där du förr eller senare kommer göra "fel" och på så sätt långsamt bryta ner ditt självförtroende. Då får du dessutom höra att du har dålig karaktär som inte klarar av att gå ner i vikt. Ursäkta språket, men hur i helvete kan vi inom vården låta det här fortgå? Hur kan vi tillåta att gamla, förlegade, icke-fungerande kostråd är standard när det finns andra vägar att gå?

 

Jag så glad när jag läser på nätet och ser alla bloggar och kommentarer från människor som blir friska och pigga genom att själva vara kloka nog att gå emot läkare och dietisters råd. Jag blir så uppretad, ledsen och arg över att vi ska behöva göra just det; gå emot de som borde kunna det här allra bäst. 

 

 

Sen var det kört. Sötsuget from hell slog över mig som en tsunamivåg. Jag var inte hungrig, jag hade ätit ordentligt på förmiddagen och behövde inte något extra egentligen. Dock var jag stressad. Vi har massvis på gång på jobbet på grund av alla semestrar. Vi tar inte in vikarier utan det är meningen att vi ska täcka upp för varandra. Det är egentligen idioti, vi har mycket i vanliga fall, nu är det lätt hysteriskt.

 

När jag får ett sådant här sötsug slår en massa känslor över mig. Jag blir stressad och rädd, jag litar inte på att jag kan hantera situationen. Jag kan inte tänka på annat än vilka kolhydrater jag vill ha och hur jag ska kunna få i mig dem utan att någon omkring mig märker av det. Tankarna börjar gå; Hur ska jag få tag i sötsaker utan att någon märker det? Var ska jag åka och handla där det är minst risk att träffa någon jag känner? Vad ska jag handla? När ska jag kunna komma ifrån tillräckligt länge för att hinna handla och äta utan att någon märker? Otroligt ätstörda tankar, jag känner igen dem, jag vet att de kommer ibland. Ofta kan jag idag stoppa dem, men inte igår.

 

Efter ett hembesök åkte jag alltså in på ÖB, billigt, enkelt och ingen jag känner på plats. Perfekt. Som alltid så måste jag dölja på bästa sätt att jag handlar allt detta åt mig själv. Hur löser jag det? Köper dubbelt upp av det jag ska ha såklart, så det syns att jag "ska" dela slisket med någon... Sedan gällde det att fort trycka ner det i magen utan att någon såg, jag hade en fem minuters bilresa till kontoret. Allt hann ner, bara en cola zero kvar när jag kom fram och det är ju helt ok. Det behöver jag inte skämmas så mycket för.

 

Nu var djävulen på axeln lycklig. Hon hade fått precis som hon ville, nu kunde hon sitta där och håna mig. -Du är precis så misslyckad som jag säger! Du bevisar det gång på gång. Vad är det för mening att du ens försöker äta bra? När jag låter henne få ta så mycket ton så vet jag ju att det har fått gå för långt redan. Men det är oxå då det är som svårast att stoppa. Inte ens mitt starkaste kort; att åka till stallet och rida en skogstur, kunde få mig helt ur mönstret. På vägen från stallet var jag ju tvungen att passa på igen, innan jag var hemma och Pierre kunde se mig. Hoppsan, 10 skivor knäcke slank ner innan jag hann tänka efter.

 

Tack och lov hade min underbara sambo lagat en alldeles underbar LCHF-middag till mig när jag kom hem. Kycklingspett, jordnötssås och broccoli. Jag hade aldrig ställt mig och lagat mat själv igår, det hade jag inte orkat eller kunnat motivera mig till. Tack underbara underbara värld för att jag har Pierre i mitt liv!

 

Men det är ju ändå så att Pierre kan inte göra allt och kvällen skulle ju avslutas också. Med regnet forsande utanför och första EM-matchen i fotboll på TV så kunde jag ju, utan att Pierre ifrågasatte det, förespråka lite glass. Han vet att jag tillåter mig själv glass då och då och ifrågasätter inte det. Jag brukar inte heller spela det kortet, men igår var jag redan förlorad till ätstörningshjärnan. Självklart såg jag till att det blev ett ordentligt glasspaket och självklart åt jag upp det. Samtidigt som glassen slank ner så skojade jag om att jag har en speciell glassmage som aldrig blir mätt. Allt för att få bort bilden av att jag glusar i mig utan kontroll. Alltså allt för att dölja sanningen.

 

Det jäkligaste med sådana bakslag som gårdagen är nästan "bakfyllan" dagen efter. Precis som en alkoholist känner jag ett svidande behov av en återställare, i mitt fall socker. Kroppen skriker bokstavligt talat efter socker. Huvudet värker, jag mår illa, hjärtat klappar. Jag vet vad som skulle hjälpa, men jag vill inte ha det. Jag vill inte gå den enkla vägen som djävulen på axeln förespråkar. Jag vill klarar av det här. Just nu känns det omöjligt, dagen är så lång och jag är skadad. Både självförstroendet och kroppen har fått ett slag i magen. Men jag ska försöka. Jag ska tillbaka på rätt väg igen. Jag ska inte förlora mot en osynlig djävul.

 

 

 

-Vad duktig du är Johanna och vad fin du har blivit! Jag vill skrika högt varje gång de här kommentarerna kommer, och tro mig, de kommer ofta! Om jag vore lite modigare skulle svaret snabbt bli - Var jag ful innan? Var jag dålig som gick upp några kilon för mycket? För de här kommentarerna handlar enbart om en sak; min vikt. Var går gränsen för att vara fin? 70, 80, 90 kilo? Hur kan du vara så inskränkt att du bedömmer mig utifrån min vikt? Jag ÄR fin, men det var jag för 10 kilo sen också. Tyckte du inte det så var hellre tyst.

 

Och vad menar du egentligen med att jag är duktig? Hur vet du att min viktminskning är hälsosam? Hur vet du att jag inte svälter mig? Att jag inte stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid? Att jag inte kan sova på nätterna på grund av ångesten som en ätstörning ger? Hur vet du att jag är duktig? Du skiter i det, det enda som är viktigt är att jag minskar i vikt, så säger samhället och så säger du. På så vis matar du min ätstörning, hela tiden, dag ut och dag in. Jag var ful och dålig när jag var tjock, det är vad du säger när du säger att jag blivit fin.

 

Jag har haft långvariga ätstörningar, vad du borde fråga är om jag mår bra. Jag försöker må bra och jag har hittat ett sätt som hjälper mig, därför strävar kroppen nu mot sin normalvikt. Jag vill inte höra att jag var mindre duktig tidigare när jag behövde flera psykologsamtal i veckan och inte kunde sova på nätterna. Det har inte att göra med om jag är duktig eller inte och jag är inte ful även om jag är mullig. Tänk innan du pratar.Tänker du berömma mig för min vikt, var hellre tyst. Spä inte på samhällets puckade ideal som ger flickor och kvinnor, mig, ätstörningar!

 

Vi checkade in på hotellet i Lördags, på rummet väntade champagne, fruktfat och chokladdoppade jordgubbar. Mmm! Jag har utformat "mitt" LCHF så att jag äter strikt på vardagarna och de flesta helgerna, men när det är något extra så äter jag mer liberalt eller till och med "bara" LCHF-inspirerat. I lördags blev det en LCHF-inspirerad dag. Jag njöt av fruktfatet och unnade mig glass på Liseberg. Glass är min stora last, jag älskar glass. Året runt kan jag äta denna gudagåva. Inte riktigt LCHF-vänligt, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kan förbjuda det helt ur min kost.

 

Över lag är förbud inte möjligt för mig. Jag är livrädd att falla tillbaka i mina ätstörningsmönster och börjar jag förbjuda saker är jag på god väg. Förbud är nyckeln till ätstörningsvärlden. Tänk er klassikern; om jag säger åt er att INTE tänka på en elefant, vad tänker ni på? Troligen kommer elefanten dyka upp både en och två gånger i era tankar. Detsamma gäller förbud runt mat. Tänker jag; Johanna, du får aldrig mer äta glass, ja då kommer jag antagligen inte kunna släppa den där underbart svalkande mjukglasstruten med tanken. Till sist blir det inte hållbart och jag kommer äta en glass trots mina förbud. När det händer har jag fuskat, jag är karaktärslös och dålig. Dit vill jag inte. Alltså är glass tillåtet, liksom allt annat.

 

Nu kanske ni funderar på hur det är möjligt, om jag äter LCHF kan jag ju inte tillåta allt? Jo. Det kan jag visst. För när jag tillåter allt så tar jag bort fokus från det. När jag tar bort fokus från det kommer det försvinna mer och mer ur tanken. Det är inget jag behöver fundera på, glass finns där om jag är sugen och jag behöver inte skämmas om jag äter det. Jag får tänka på elefanten helt enkelt, och då blir det inte lika spännande längre. Den andra delen som gör det enklare med LCHF är det minskade sötsuget. Jag är nästan aldrig sötsugen längre, glassugen kan jag vara, men inte på samma sätt. Jag har alltså genom att tillåta allt tagit bort det psykiska "förbud-suget" och genom att äta LCHF tagit bort det fysiska suget och hungern. På så sätt kan jag nu själv välja när jag vill unna mig en glass, eller vad det nu kan tänkas vara. 

 

Det här tänket hjälper även mig mot hetsätning. För när det är tillåtet att äta och jag dessutom inte är hungrig så finns det ju ingen anledning att "passa på". Inget "jag har ju ändå förstört..", "skit samma, jag klarar det aldrig ändå" eller "Jag är så jävla misslyckad". Jag har ju inte gjort någonting konstigt alls. Jag har ätit en glass, hallå, vad är det att bråka om? På det sättet har jag klarat helgen. Jag har ätit det jag velat, det har inkluderat ett fruktfat, två glassar, vin och en toast skagen till förrätt på lördagens restaurangbesök. Och vet ni vad, när jag ställde mig på vågen imorse hade jag samma vikt som i lördags morse. Trots det som många, liksom ett tidigare jag, skulle ha kallat fusk i helgen.

 

Vad jag vill förmedla till er är att sluta förbjuda saker, det kommer bara att göra livet och ätandet mycket svårare. När någon i din närhet, eller din lilla djävul på axeln säger "Det där får väl inte du äta" så svara med ett bestämt "JO, det får jag visst!". För du får äta precis vad du vill och när du vill. När du får det så är den enda viktiga frågan vad du VILL äta. Det tar lite tid att lära sig att tänka om, men när du gjort det blir allt så mycket lättare!

 

 

 

 

 

Jag försöker undvika att tänka för mycket på vikten. Jag är så rädd att ramla tillbaka till ätstörningsmönster, hetsätning, tröstätning, matmissbruk, sockerberoende eller vad du än väljer att kalla det för. Men samtidigt är det ju så att jag har viktproblem. Idag tio kilo mindre viktproblem än tidigare, men fortfarande lika många kilon kvar som skulle behöva försvinna. Inte bara för att jag vill känna mig snygg enligt samhällets korkade normer. Jag är fin nu också. Däremot behöver jag minska i vikt för min kropps skull. Jag har som jag tidigare skrivit skadat ryggen i en olycka för några år sedan och har fortfarande problem av det. Jag har även en medfödd dysplasi, missbildning, i höftleden som jag har ganska mycket smärta ifrån. Lägre vikt skulle innebära mindre belastning på både rygg och höfter och då också minska smärtan.

 

Att hamna på en viktplatå är nog det mest omotiverande som finns. Djävulen på axeln är såklart framme fortare än kvickt; "Det är lika bra att ge upp, det är ingen mening!". Det gäller att jag är snabb när hon kommer fram, jag måste fort vara på banan och ifrågasätta henne. För vadär det egentligen som jag misslyckas med? Jag äter bra. Jag hetsäter inte. Jag sköter mitt jobb. Jag fungerar i mitt förhållande. Jag har en kanonbra tävlingssäsong bakom mig. Jag har gått ner TIO kilo på några månader. Hur kan jag, när mitt liv ser ut så, vara misslyckad? Sådant måste jag mata min lilla djävul med. Till sist måste hon ju tystna!

Jag har bävat lite för att skriva det här inlägget, men jag har lovat mig själv att jag ska göra det. Idag har varit en sådan fantastisk dag med positiva besked, bra mat och ett härligt pass på gymmet. Jag känner att jag är stark nog att dyka lite i mitt eget liv och mina egna känslor. Jag hoppas gå ännu starkare ur det, vi får se. 

 

Jag har efter fyra år av ätstörningsterapi aldrig lyckats prata om när och hur min ätstörning egentligen började. Jag har sagt att jag inte vet. Det har inte varit en lögn, jag har inte vågat tänka efter. Men egentligen vet jag nog. Tror jag. Vi får se hur rörigt det blir...

 

Jag tror att det började redan på låg- och mellanstadiet egentligen. Jag blev mobbad för att jag var tjock och jag trodde förstås att det var sant. När jag idag ser på bilder från den tiden inser jag att jag inte alls var mycket större än mina jämnåriga, men jag började se mig själv så. Jag såg mig som den tjocka och det blev jag. När jag började högstadiet började vikten att öka och när jag gick i nian var jag ordentligt överviktig. Jag lade på en stark yta, var en kaxig tjej som kunde stå upp för mig själv. Inåt gick jag sönder. Jag började bevisa för mig själv att jag var den där misslyckade tjockisen som mina jämnåriga pratade om. Jag var inte ensam på högstadiet, jag var inte uttalat mobbad. Men kommentarerna förföljde mig, de stack mig i ryggen när ingen såg och hörde. Blickarna och de viskande kommentarerna dödade mig långsamt. 

 

Jag började tröstäta. Det var enkelt att äta, det fanns ett fik på skolan, ica var nära, mammas sambo köpte ofta godis, läsk och chips för att vara snäll. Jag började skämmas och jag började stjäla mat. Jag smög med mitt ätande för att ingen skulle se. Jag kunde ta upp en påse av mammas bullar och äta dem halvfrusna på mitt rum. Men jag var samtidigt försiktig, jag tog aldrig för mycket av samma saker, jag ville ju inte upptäckas med att ta mat eller äta. Jag minns så väl en gång när jag hade tagit en stor strut glass och försökte smyga förbi mamma med den bakom ryggen. Hon såg och frågade varför jag försökte gömma glassen, argt svarade jag att det gjorde jag inte alls. Jag skämdes, något fruktansvärt skämdes jag. Sen åt jag mer. Vad misslyckad jag kände mig, jag förstod knappt varför jag skämdes. Men jag visste ju att jag var fet, skolsköterskan hade sagt att jag behövde gå ner i vikt. Mobbarna talade om det regelbundet. 

 

När jag började gymnasiet fanns chansen att bryta mönstret. Möjlighet att starta ett nytt liv. Jag flyttade 65 mil hemifrån. Ingen av mina gamla klasskamrater fanns med. Men deras ord hade redan skadat. Jag var redan fast i träsket, men jag förstod inte vad som hände. Att börja på ett idrottsgymnasium när man har en ätstörning är inte någon höjdare. Kraven var många. Prestation var viktigt. Vid ett tillfälle sa en lärare till mig; "Du kan inte rida ordentligt när du är så tjock". Jag var 16 år. Jag hade ingen närstående vuxen att vända mig till. Vad skulle jag göra? Jag gjorde det som borde ha varit det rätta. Jag gick till skolsköterskan. För henne berättade jag om mitt dåliga förhållande till mat och att jag ville gå nere i vikt. Hon borde ha reagerat, hon borde ha hjälpt mig. Hon fick mig att börja äta pulver. Hon var nämligen inte bara skolsköterska, hon var även återförsäljare av en typ av bantningspulver.

 

Jag började ersätta två måltider om dagen med en pulvershake. Om jag ska räkna ihop mitt dagliga kaloriintag så var det mellan 500 och 800 kalorier. Medan jag åt detta hade jag stalltjänster, red mycket och rörde på mig hela dagarna. Jag måste ha legat ordentligt på minus energimässigt. Men jag gick ner i vikt. 10-15 kilo minskade jag snabbt och runt omkring mig haglade berömmet. Vad fin jag hade blivit! Vad duktig jag var! 

 

Pulvret höll jag på med i ungefär ett halvår, sen sa kroppen ifrån. Kroppen och huvudet behövde mer näring, när det händer ser den också till att få det. Jag började smygäta igen. Jag bodde i korridor, så det var alltid lite krångligt. När mina klasskamrater såg åt jag pulver och någon frukt då och då. När de inte såg åt jag allt annat. Jag kunde äta en hel limpa med eller utan pålägg. Värma en hel påse med billys panpizzor och trycka i mig. Och ja, jag stal mat. Jag "stal" till och med mat av mig själv så att jag inte skulle bli misstänkt. 

 

Jag slutförde inte ridsportgymnasiet, jag råkade ut för en olycka och skadade ryggen. Kanske var det lika bra att jag inte kunde vara kvar. Jag mådde inte bra där jag var. När jag gjorde illa mig rusade vikten iväg igen. Jag blev större än jag någonsin tidigare varit. Jag ville inte flytta hem till Jämtland. Jag vet inte riktigt varför. En anledning var de tidigare glåporden som förföljt mig. Jag ville inte tillbaka till dem. Kanske hade det inte hänt, kanske hade det gjort det. Istället flyttade jag till några vänner i Gävle. De hjälpte mig enormt mycket. Jag började på sjukgymnastik för att rehabilitera ryggen och började i en ny, helt fantastisk klass. Jag kände mig välkommen. 

 

Vikten fortsatte dock att spöka, läkare, sjukgymnaster och andra runt omkring mig påpekade att jag behövde minska i vikt. Bland annat för att minska belastningen på min redan skadade rygg. Jag hittade nu till Aftonbladets viktklubb på nätet. Där ställde jag in hur mycket jag vill gå ner i vikt, maxfart såklart, och fick tilldelat mig 1300 kalorier in varje dag. Ville man kunde man även äta sina "träningskalorier", det gjorde givetvis inte jag. Ju mindre desto bättre tänkte jag och satte som mål att ligga på minus. Jag åt oftast mindre än mina 1300 kalorier och tränade som en galning för att få bort dem. Åter igen gick det bra en period. Jag gick ner 20 kilo i vikt inför min student. Åter igen talade man om för mig hur fin jag blivit och hur duktig jag var. Jag fick den uppskattning som jag så väl behövde, men jag fick den på det område där jag var som mest sårbar. Min viktminskning var ju inte ett dugg hälsosam. Mat var ångest. Den här gången var det lättare att börja hetsäta i smyg. Jag bodde själv och ingen kunde avslöja mig. Inte heller slutade det när jag flyttade ihop med min pojkvän. Han hade inte heller ett sunt förhållande till mat vilket inte hjälpte mig på traven. Vi hjälpte inte varandra. 

 

När jag avslutade gymnasiet, med toppbetyg såklart - inget annat duger åt min perfektionisthjärna, ville jag resa. Kanske ville jag fly också. Jag vet inte riktigt. Jag åkte till Kenya i några månader. Med resandet blev också ätstörningen värre. Det var svårare att ha bra matrutiner och jag blev ofta bjuden på kolhydratstinn mat, sådant som äts i Kenya. Inte var jag så förtjust i maten heller, och det var ju billigt att handla, ofta var jag därför på stormarknaden på väg från jobbet och fyllde upp med kakor, godis och bröd som jag gömde och hetsåt av när ingen såg. 

 

Men det var inte förrän våren 2009 som det eskalerade ordentligt. Jag jobbade då på Irland för en helt dysfunktionell familj. Mamman var manodepressiv visade det sig och jag fick ta allt ansvar för att deras liv skulle fungera. Jag dämpade min ångest över detta med mat, träning och mer mat. Jag började även kräkas. Första gången kräktes jag ofrivilligt. Jag hade helt enkelt hetsätit tills kroppen inte kunde ta emot mer och kräktes upp det. Det hände ofta, men senare böejade jag även stoppa fingrarna i halsen. Skammen och skulden var enorm. Jag hade panikångestattacker ofta. Men det var också här jag insåg att jag var sjuk. Några veckor innan jag skulle resa hem skickade jag ett mail till mina närmaste vänner. Jag visste att jag aldrig skulle våga berätta "live". I mailet berättade jag om min ätstörning och min ångest. Jag bad dem hjälpa mig att söka hjälp när jag kom hem. Och vilken hjälp jag fick, det var helt fantastiskt! Dom ställde verkligen upp och fanns där när jag behövde dem som mest. Jag fick bevis på vilka fantastiska vänner jag har. 

 

Sommaren 2009 började jag gå på terapi på ätstörningsenheten på akademiska i Uppsala, äntligen kunde jag börja vända trenden. Jag har haft en hög bakslag sedan dess, men framgångarna är ändå större än motgångarna. Jag är inte färdigbehandlad, jag är inte frisk, men jag är på väg!

 

Jag vaknade med en klump i magen idag. Vad var det som skulle hända idag? Jo! Jag skulle åka och ultraljuda min fina Cortina för att se om hon blivit dräktig. Jag har försökt få henne på tjocken tidigare utan att lyckas, då hade hon vätska i livmodern och det fungerade inte trots att vi provade med olika hingstar och behandlat på alla sätt som går. Men nu mina vänner, NU är hon faktiskt DRÄKTIG! Jag har gått runt med ett fånigt leende på läpparna hela dagen.

 

 

 

Just precis nu så har ett sådant där supersötsug slagit till med full kraft. Min första tanke var att försöka koppla bort det. Intala mig själv att det bara är dumheter och att jag bara är dålig som inte klarar av att hålla fast vid något. Men sen kom min andra tanke. Jag är ju inte alls dålig! Jag har ju faktiskt stressat och presterat hela dagen. Jag hade min första patient kvart i åtta, sen har det rullat på med både patientbesök och vårdplaneringar. Jag kunde sitta i ungefär 15 minuter på lunchen och kasta i mig lunchlådan men det är också allt. Kaffe har jag inte hunnit tänka på. Självklart blir jag stressad av det.

 

Nästa tanke jag måste utveckla är ju då vad som händer med mig när jag blir stressad. Min kropp, och den lilla djävulen på axeln, har i så många år dämpat alla tankar och känslor med mat. Den vet inte längre något annat sätt att reagera än att börja skrika åt mig att jag måste måste måste stoppa i mig en massa kolhydrater. Den känner till min snabba lösning på problem; äta! All min logik talar om för mig att det inte är en bra lösning, av många anledningar, det ger bara mer ångest i längden. Men som en snabbfix på känslor och tankar som jag inte tycker om är det den jag känner till bäst.

 

Men inte idag! Jag tänker inte hetsäta kolhydrater, jag behöver ingen sockerkick. Jag är inte ett dugg hungrig, alltså är det något annat. Det är ju det enda logiska, eller hur?! Mat, helst skitmat, är ingenting som gör att jag varken blir piggare eller mår bättre. Jag äter för att jag är hungrig, och det är jag inte just nu. Djävulen på axeln skriker högre och högre, hon vill så gärna fälla krokben för mig för att sen kunna sätta sig till rätta och skratta när jag försöker kravla mig tillbaka upp. Idag ska hon inte få den glädjen. Idag ska jag skriva klart mina journaler och sen åka ut till min fina grålle och rida en sväng i skogen. För det är jag värd efter en hård arbetsdag!

 

 

En helg går så fort när man har roligt. Min allra äldsta och bästa vän Anna-Karin kom till Kalmar i Fredags på en helgvisit. Det är så härligt att träffa vänner som vet allt om en. Det är enkelt, jag behöver inte låtsas någonting. Det är så ärligt, jag behöver inte ljuga eller dölja mina matproblem, hon känner till dem allt för väl för att det ska vara någon mening. Hon klarar av att fråga rakt ut hur det går egentligen, hur jag mår. Och jag kan svara, utan skruppler och lögner. Utan att fundera på om hon kommer att döma mig för det. Hon dömer inte, hon vet vem jag är utifrån och in, hon ser på mig när saker inte är bra. Det är så skönt. När jag slipper den stressen, tanken på att jag måste dölja mitt ätande, då blir det också mycket lättare att låta bli. 

 

Igår bjöd vi in ett par kompisar till och drog igång grillen. Grill och LCHF är ju verkligen perfekt, igår blev det laxpaket med massor med mozarella, basilika och cocktailtomater inlindat i salami. En god sås och fräsch sallad till det. Mums! Till det har jag hittat ett supergott rosévin på systemet som bara innehåller 3 gram socker per liter, Rosé cape ink. Kan inte bli bättre! 

                  

 

 

Anna-Karin och jag har känt varandra sedan vi var 3-4 år. Vi gick tillsammans från 5-årsgrupp till nian. Gymnasiet gick vi på olika håll, sen hamnade vi åter igen i samma klass när vi lyckades komma in på sjukgymnastprogrammet samma år i Uppsala. Under utbildningen bodde vi oxå ihop. Det innebär att hon varit med hela vägen på min ätresa. Jag började på ätstörningsbehandlinen i samma veva som jag började plugga och vi flyttade ihop. Som ni förstår så vet hon nästan mer om mig än vad jag gör själv. Det innebär oxå att hon aldrig skulle utsätta mig för onödiga frestelser. Inga förslag på kvällsgodis där inte. Det är alldeles underbart!

 

Idag blev det en sväng ut på Öland innan hon skulle flyga hem igen, tyvärr var vädret inte på vår sida så det var inte läge för bad. Men Borgholms slottsruin, solliden och lite sandstrand fick vi i alla fall se. Till lunch föreslog jag och min fina sambo att Anna-Karin borde smaka kroppkakor, en Öländsk matupplevelse. Tack och lov kan jag skylla på att det inte är LCHF-vänligt så jag slipper, för usch vilken otäck mat jag tycker att det är! A-K fick i sig 1.5 kroppkaka, sen såg hon lite lätt lidande ut och gick och hämtade en knäckemacka att "skölja ner slemmet" med. Själv åt jag en laxsallad med ordentligt med vitlöksdressing. Helt klart mycket bättre!

 

En bra helg, utan avsteg från LCHF och med det bästa sällskapen man kan tänka sig. Livet är inte så tokigt ändå!

 

 

Mitt förhållande till mat är som jag redan berättat inte speciellt lyckat i många avseenden. Som sjuk i en ätstörning är det mesta man äter fel och fusk. Jag bryter ju mot mina egna regler, orimliga regler visserligen, men så långt fungerar inte hjärnan. Ett tag räknade jag kalorier stenhårt. Max 1300 fick jag äta varje dag, helst skulle jag träna bort allihop och lite till oxå. Att ligga på minus på energifronten var målet. Minus var positivt i min värld, allt handlade om att minska vikten. Som ni förstår blev det många fusk när mina regler såg ut så. En morot för mycket, ett knippe broccoli mer än kalorierna tillät, och jag hade fuskat. Varje gång jag hade fuskat straffade min inre röst mig, hon hade full makt. Jag visste ju att jag var värdelös, jag hade ju brutit regler som jag själv satt upp. Om jag inte ens klarade att hålla dem, vad klarade jag då egentligen?

Sedan jag började med LCHF har "fusket" minskat. En anledning är att det fysiologiska suget har försvunnit. Jag är inte hungrig eftersom jag äter riktig mat. Den inre rösten (borde hon få ett namn?) har mindre styrka när hon sätter igång eftersom jag inte egentligen är i behov av mer näring. Jag har dessutom "avsockrat" mig, jag har minskat mitt sockerberoende rejält och känner mig inte längre sugen på sådant som är "förbjudet" att äta. För att vara sugen på en bit ost är ju helt okej; mina regler tillåter ju det! Likaså tillåter den en näve nötter, bär och grädde. Hur gott som helst och min inre röst kan bara titta på och konstatera att jag följer reglerna till punkt och pricka.

Men! Det finns fortfarande tillfällen som är svåra att bemästra. Fika på jobbet är en sådan sak, glass är en annan. Idag är chefens sista jobbdag innan semestern. Vad gör hon? Jo, bjuder på förmiddagsfika såklart. För att få oss att svälla ordentligt av kolhydratkoma har hon köpt flera sorters bröd, kakor och bullar. Självklart serveras även saft till, det behövs ju extra mycket socker när det är sommar, eller? Vi har Onsdagsfika varje vecka, det brukar se ut ungefär såhär varje gång. Vad jag brukar försöka med är att äta av de goda påläggen, ha lite grädde i kaffet och eventuellt unna mig en fruktbit. Idag gick inte det. Idag hann jag få i mig två skivor limpa innan jag bromsade mig själv, tog mitt kaffe och gick in på kontoret. Osocialt? Ja, visst är det så, men jag måste tänka på mig själv i första hand.

Vad hände då idag? Vad var skillnaden mot onsdagarna då jag faktiskt brukar kunna övertyga min inre röst om att jag faktiskt inte längre tycker att det är speciellt gott med vitt mjöl med samma konsistens som en disktrasa? Svaret är planering. Jag vet alltid inför onsdagarna vad som komma ska. Jag vet att det kommer stå en massa av den där "fuskmaten" på bordet vid förmiddagsfikat. Jag hinner förbereda mig mentalt och jag hinner mata min inre röst med en ordentlig god LCHF-frukost så att det inte finns en tillstymmelse av hunger i kroppen. För oss som har ätproblem är planeringen otroligt viktig! Den är den största hjälp vi kan få av oss själva i kampen mot den lilla djävulen på axeln. Planering och mättnad, A och O.

Idag tänker jag välja att se mitt avsteg från kosten som just ett litet och obetydligt avsteg. Fortsätter jag med min LCHF-kost idag så kommer jag i alla fall inte att ha fått i mig speciellt mycket kolhydrater idag och jag kommer inte märka av något ökat sötsug. Det blir en liberalare LCHF-dag helt enkelt och vad gör det ibland? Det är ju dessutom fredag.

Kan ni tänka er att två såna här små rackare kan leda till så många funderingar!

Hur ska detta gå? Jag börjar givetvis min bloggkariär med att ifrågasätta om jag klarar det här. Att delge andra människor det jag tänker är inget jag är van vid. Jag är nog ganska hemlig av mig. Jag började egentligen skriva igår, min psykolog tyckte att jag skulle prova att skriva av mig för att bättre kunna förstå mig själv. Vad han inte visste var att jag redan har travar med fullskrivna anteckningsböcker. Jag har alltid skrivit för att få ur mig det som gnager på insidan. Nu ska jag göra det mer öppet. Jag ska våga visa vem jag är för andra människor. Mitt mål är att skriva lika ärligt och rakt som om det vore till mig själv jag skrev. Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men kanske kanske kan jag växa lite som människa om jag vågar vara ärlig. Håll tummarna!

 

Jag blir osäker. Är det här dumt? Vad ska jag egentligen skriva? Kommer någon att bry sig om vad jag skriver? Varför skulle de göra det i så fall? Min inre röst är inget charmtroll direkt. Men vad tusan, det är ju henne jag försöker övervinna med det här. Det är ju hon som hela tiden sätter käppar i hjulet för mig. Hon som får mig att falla tillbaka i dåliga ätmönster, hetsäta och få ångest. Hon vill inte att jag ska lyckas. Hon har lärt mig alla knep för att kortvarigt stänga av hjärnan, problemet är att när hjärnan vaknar efter en sådan kortslutning så är ångesten starkare än någonsin. Någon dag ska jag berätta mer om hur och när hon fick grepp om mig. Men inte just nu.

 

För att hjälpa mig själv att komma igång med det här sitter jag och äter hoprullade ostskivor, en favorit de senaste månaderna. I februari började jag nämligen äta LCHF, jag läste "kostdoktorns" bok matrevolutionen och var fast. LCHF har hjälp mig med ganska många steg. Jag har minskat mitt sötsug, vilket innebär att det är lättare för mig att bromsa min inre röst när hon sätter igång sitt gnatande. Jag kan räkna på mina två händer hur många hetsätningar jag haft sedan jag tog bort de mesta av kolhydraterna ur min kost. Jag har ett jämnare humör, jag är inte lika trött och jag har dessutom tappat 10 kilo. Jag har hela tiden försökt tänka att jag inte äter LCHF för att minska i vikt, huvudsaken är att jag mår bra och har ett sunt förhållande till mat. Jag önskar att jag kunde säga att det var helt sunt nu, tyvärr vore det en lögn. Jag kämpar fortfarande, men att äta bra mat har tagit mig en lång bit på vägen. 

 

En av de saker jag måste lära mig är att ta motgångar. En motgång i min värld behöver knappt vara märkbar för att min inre röst ska börja klanka ner på mig och tala om hur dålig jag är. Tyvärr handlar det ofta om vikt, om jag inte går ner i vikt en vecka så är hon snabbt på mig; "Det är lika bra att ge upp! Du är för dålig! Lika bra att du lägger ner. Du är värdelös". För inte så länge sedan, och fortfarande ibland, vinner den rösten. Då är hetsätningen ett faktum. Hetsätning är en skam, jag hetsäter inte så någon ser. Jag kan låsa in mig på toaletten och sätta i mig en hel limpa, en kakburk eller en godispåse. Jag kan åka förbi McDonalds, som jag inte ens tycker är gott(!), och köpa 3-4 mål mat med "extra allt" och vräka i mig det där ingen ser. Sen mår jag såklart illa. Fysiskt för att min stackars mage fått ta emot en massa skit. Psykiskt för att jag åter igen bevisade för mig själv och min inre röst hur dålig jag är. Att jag inte är värd att tro på. Tack och lov händer det inte lika ofta som tidigare, men jag tänker inte ge mig förrän det är borta. Förrän min inre röst inte har en chans. Förrän jag är stark nog att klara av ett sunt förhållande till mat.

 

Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa mig själv, men kanske oxå hjälpa andra. Visa er andra med matproblem att ni inte är ensamma. Vi är inte ensamma. Det må ta tid, men jag tänker inte ge upp.