johannasanning.blogg.se

Just precis nu så har ett sådant där supersötsug slagit till med full kraft. Min första tanke var att försöka koppla bort det. Intala mig själv att det bara är dumheter och att jag bara är dålig som inte klarar av att hålla fast vid något. Men sen kom min andra tanke. Jag är ju inte alls dålig! Jag har ju faktiskt stressat och presterat hela dagen. Jag hade min första patient kvart i åtta, sen har det rullat på med både patientbesök och vårdplaneringar. Jag kunde sitta i ungefär 15 minuter på lunchen och kasta i mig lunchlådan men det är också allt. Kaffe har jag inte hunnit tänka på. Självklart blir jag stressad av det.

 

Nästa tanke jag måste utveckla är ju då vad som händer med mig när jag blir stressad. Min kropp, och den lilla djävulen på axeln, har i så många år dämpat alla tankar och känslor med mat. Den vet inte längre något annat sätt att reagera än att börja skrika åt mig att jag måste måste måste stoppa i mig en massa kolhydrater. Den känner till min snabba lösning på problem; äta! All min logik talar om för mig att det inte är en bra lösning, av många anledningar, det ger bara mer ångest i längden. Men som en snabbfix på känslor och tankar som jag inte tycker om är det den jag känner till bäst.

 

Men inte idag! Jag tänker inte hetsäta kolhydrater, jag behöver ingen sockerkick. Jag är inte ett dugg hungrig, alltså är det något annat. Det är ju det enda logiska, eller hur?! Mat, helst skitmat, är ingenting som gör att jag varken blir piggare eller mår bättre. Jag äter för att jag är hungrig, och det är jag inte just nu. Djävulen på axeln skriker högre och högre, hon vill så gärna fälla krokben för mig för att sen kunna sätta sig till rätta och skratta när jag försöker kravla mig tillbaka upp. Idag ska hon inte få den glädjen. Idag ska jag skriva klart mina journaler och sen åka ut till min fina grålle och rida en sväng i skogen. För det är jag värd efter en hård arbetsdag!