2013-07-05
08:16:33
Platå
Alla ni som försökt gå ner i vikt vet hur frustrerande de är; viktplatåer. De senaste veckorna har det inte hänt någonting alls som är att tala om på vågen. Det går några hekto ner, nästa dag några hekto upp igen. Så håller det på. Jag har sedan Januari tappat 10 kilo med LCHF och för första gången i livet mår jag bra på den mat jag äter. Jag äter god, vällagad och mättande mat till varje måltid varje dag. Att kunna göra det och ändå gå ner i vikt som jag så väl behöver, det är fantastiskt. Men just nu hjälper det inte. Just nu står det stilla. Jag vet att det är alldeles normalt, jag vet att det är bra för kroppen att stabilisera sig och vänja sig vid sitt nya jag. Men det är ju så tråkigt!
Jag försöker undvika att tänka för mycket på vikten. Jag är så rädd att ramla tillbaka till ätstörningsmönster, hetsätning, tröstätning, matmissbruk, sockerberoende eller vad du än väljer att kalla det för. Men samtidigt är det ju så att jag har viktproblem. Idag tio kilo mindre viktproblem än tidigare, men fortfarande lika många kilon kvar som skulle behöva försvinna. Inte bara för att jag vill känna mig snygg enligt samhällets korkade normer. Jag är fin nu också. Däremot behöver jag minska i vikt för min kropps skull. Jag har som jag tidigare skrivit skadat ryggen i en olycka för några år sedan och har fortfarande problem av det. Jag har även en medfödd dysplasi, missbildning, i höftleden som jag har ganska mycket smärta ifrån. Lägre vikt skulle innebära mindre belastning på både rygg och höfter och då också minska smärtan.
Att hamna på en viktplatå är nog det mest omotiverande som finns. Djävulen på axeln är såklart framme fortare än kvickt; "Det är lika bra att ge upp, det är ingen mening!". Det gäller att jag är snabb när hon kommer fram, jag måste fort vara på banan och ifrågasätta henne. För vadär det egentligen som jag misslyckas med? Jag äter bra. Jag hetsäter inte. Jag sköter mitt jobb. Jag fungerar i mitt förhållande. Jag har en kanonbra tävlingssäsong bakom mig. Jag har gått ner TIO kilo på några månader. Hur kan jag, när mitt liv ser ut så, vara misslyckad? Sådant måste jag mata min lilla djävul med. Till sist måste hon ju tystna!
Min fina grå tycker alltid att jag duger som jag är!
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Hej och tack för ett bra inlägg som jag känner igen mig jättemycket i!!! Man är så van att misslyckas med sin viktnedgång att man vid minsta lilla motgång gör ner sig själv totalt. Det man säger till sig själv skulle man aldrig någonson säga till någon annan. "Det är ingen mening att du fortsätter. Du är helt värdelös som vanligt. Du kommer aldrig att bli normalviktig..." osv i all evighet. Låt mig bara säga dig: FAN, vad duktig du är som har gått ner 1o kilo!!!!!