johannasanning.blogg.se

 

Sen var det kört. Sötsuget from hell slog över mig som en tsunamivåg. Jag var inte hungrig, jag hade ätit ordentligt på förmiddagen och behövde inte något extra egentligen. Dock var jag stressad. Vi har massvis på gång på jobbet på grund av alla semestrar. Vi tar inte in vikarier utan det är meningen att vi ska täcka upp för varandra. Det är egentligen idioti, vi har mycket i vanliga fall, nu är det lätt hysteriskt.

 

När jag får ett sådant här sötsug slår en massa känslor över mig. Jag blir stressad och rädd, jag litar inte på att jag kan hantera situationen. Jag kan inte tänka på annat än vilka kolhydrater jag vill ha och hur jag ska kunna få i mig dem utan att någon omkring mig märker av det. Tankarna börjar gå; Hur ska jag få tag i sötsaker utan att någon märker det? Var ska jag åka och handla där det är minst risk att träffa någon jag känner? Vad ska jag handla? När ska jag kunna komma ifrån tillräckligt länge för att hinna handla och äta utan att någon märker? Otroligt ätstörda tankar, jag känner igen dem, jag vet att de kommer ibland. Ofta kan jag idag stoppa dem, men inte igår.

 

Efter ett hembesök åkte jag alltså in på ÖB, billigt, enkelt och ingen jag känner på plats. Perfekt. Som alltid så måste jag dölja på bästa sätt att jag handlar allt detta åt mig själv. Hur löser jag det? Köper dubbelt upp av det jag ska ha såklart, så det syns att jag "ska" dela slisket med någon... Sedan gällde det att fort trycka ner det i magen utan att någon såg, jag hade en fem minuters bilresa till kontoret. Allt hann ner, bara en cola zero kvar när jag kom fram och det är ju helt ok. Det behöver jag inte skämmas så mycket för.

 

Nu var djävulen på axeln lycklig. Hon hade fått precis som hon ville, nu kunde hon sitta där och håna mig. -Du är precis så misslyckad som jag säger! Du bevisar det gång på gång. Vad är det för mening att du ens försöker äta bra? När jag låter henne få ta så mycket ton så vet jag ju att det har fått gå för långt redan. Men det är oxå då det är som svårast att stoppa. Inte ens mitt starkaste kort; att åka till stallet och rida en skogstur, kunde få mig helt ur mönstret. På vägen från stallet var jag ju tvungen att passa på igen, innan jag var hemma och Pierre kunde se mig. Hoppsan, 10 skivor knäcke slank ner innan jag hann tänka efter.

 

Tack och lov hade min underbara sambo lagat en alldeles underbar LCHF-middag till mig när jag kom hem. Kycklingspett, jordnötssås och broccoli. Jag hade aldrig ställt mig och lagat mat själv igår, det hade jag inte orkat eller kunnat motivera mig till. Tack underbara underbara värld för att jag har Pierre i mitt liv!

 

Men det är ju ändå så att Pierre kan inte göra allt och kvällen skulle ju avslutas också. Med regnet forsande utanför och första EM-matchen i fotboll på TV så kunde jag ju, utan att Pierre ifrågasatte det, förespråka lite glass. Han vet att jag tillåter mig själv glass då och då och ifrågasätter inte det. Jag brukar inte heller spela det kortet, men igår var jag redan förlorad till ätstörningshjärnan. Självklart såg jag till att det blev ett ordentligt glasspaket och självklart åt jag upp det. Samtidigt som glassen slank ner så skojade jag om att jag har en speciell glassmage som aldrig blir mätt. Allt för att få bort bilden av att jag glusar i mig utan kontroll. Alltså allt för att dölja sanningen.

 

Det jäkligaste med sådana bakslag som gårdagen är nästan "bakfyllan" dagen efter. Precis som en alkoholist känner jag ett svidande behov av en återställare, i mitt fall socker. Kroppen skriker bokstavligt talat efter socker. Huvudet värker, jag mår illa, hjärtat klappar. Jag vet vad som skulle hjälpa, men jag vill inte ha det. Jag vill inte gå den enkla vägen som djävulen på axeln förespråkar. Jag vill klarar av det här. Just nu känns det omöjligt, dagen är så lång och jag är skadad. Både självförstroendet och kroppen har fått ett slag i magen. Men jag ska försöka. Jag ska tillbaka på rätt väg igen. Jag ska inte förlora mot en osynlig djävul.