2013-07-03
22:02:36
Början
Jag har bävat lite för att skriva det här inlägget, men jag har lovat mig själv att jag ska göra det. Idag har varit en sådan fantastisk dag med positiva besked, bra mat och ett härligt pass på gymmet. Jag känner att jag är stark nog att dyka lite i mitt eget liv och mina egna känslor. Jag hoppas gå ännu starkare ur det, vi får se.
Jag har efter fyra år av ätstörningsterapi aldrig lyckats prata om när och hur min ätstörning egentligen började. Jag har sagt att jag inte vet. Det har inte varit en lögn, jag har inte vågat tänka efter. Men egentligen vet jag nog. Tror jag. Vi får se hur rörigt det blir...
Jag tror att det började redan på låg- och mellanstadiet egentligen. Jag blev mobbad för att jag var tjock och jag trodde förstås att det var sant. När jag idag ser på bilder från den tiden inser jag att jag inte alls var mycket större än mina jämnåriga, men jag började se mig själv så. Jag såg mig som den tjocka och det blev jag. När jag började högstadiet började vikten att öka och när jag gick i nian var jag ordentligt överviktig. Jag lade på en stark yta, var en kaxig tjej som kunde stå upp för mig själv. Inåt gick jag sönder. Jag började bevisa för mig själv att jag var den där misslyckade tjockisen som mina jämnåriga pratade om. Jag var inte ensam på högstadiet, jag var inte uttalat mobbad. Men kommentarerna förföljde mig, de stack mig i ryggen när ingen såg och hörde. Blickarna och de viskande kommentarerna dödade mig långsamt.
Jag började tröstäta. Det var enkelt att äta, det fanns ett fik på skolan, ica var nära, mammas sambo köpte ofta godis, läsk och chips för att vara snäll. Jag började skämmas och jag började stjäla mat. Jag smög med mitt ätande för att ingen skulle se. Jag kunde ta upp en påse av mammas bullar och äta dem halvfrusna på mitt rum. Men jag var samtidigt försiktig, jag tog aldrig för mycket av samma saker, jag ville ju inte upptäckas med att ta mat eller äta. Jag minns så väl en gång när jag hade tagit en stor strut glass och försökte smyga förbi mamma med den bakom ryggen. Hon såg och frågade varför jag försökte gömma glassen, argt svarade jag att det gjorde jag inte alls. Jag skämdes, något fruktansvärt skämdes jag. Sen åt jag mer. Vad misslyckad jag kände mig, jag förstod knappt varför jag skämdes. Men jag visste ju att jag var fet, skolsköterskan hade sagt att jag behövde gå ner i vikt. Mobbarna talade om det regelbundet.
När jag började gymnasiet fanns chansen att bryta mönstret. Möjlighet att starta ett nytt liv. Jag flyttade 65 mil hemifrån. Ingen av mina gamla klasskamrater fanns med. Men deras ord hade redan skadat. Jag var redan fast i träsket, men jag förstod inte vad som hände. Att börja på ett idrottsgymnasium när man har en ätstörning är inte någon höjdare. Kraven var många. Prestation var viktigt. Vid ett tillfälle sa en lärare till mig; "Du kan inte rida ordentligt när du är så tjock". Jag var 16 år. Jag hade ingen närstående vuxen att vända mig till. Vad skulle jag göra? Jag gjorde det som borde ha varit det rätta. Jag gick till skolsköterskan. För henne berättade jag om mitt dåliga förhållande till mat och att jag ville gå nere i vikt. Hon borde ha reagerat, hon borde ha hjälpt mig. Hon fick mig att börja äta pulver. Hon var nämligen inte bara skolsköterska, hon var även återförsäljare av en typ av bantningspulver.
Jag började ersätta två måltider om dagen med en pulvershake. Om jag ska räkna ihop mitt dagliga kaloriintag så var det mellan 500 och 800 kalorier. Medan jag åt detta hade jag stalltjänster, red mycket och rörde på mig hela dagarna. Jag måste ha legat ordentligt på minus energimässigt. Men jag gick ner i vikt. 10-15 kilo minskade jag snabbt och runt omkring mig haglade berömmet. Vad fin jag hade blivit! Vad duktig jag var!
Pulvret höll jag på med i ungefär ett halvår, sen sa kroppen ifrån. Kroppen och huvudet behövde mer näring, när det händer ser den också till att få det. Jag började smygäta igen. Jag bodde i korridor, så det var alltid lite krångligt. När mina klasskamrater såg åt jag pulver och någon frukt då och då. När de inte såg åt jag allt annat. Jag kunde äta en hel limpa med eller utan pålägg. Värma en hel påse med billys panpizzor och trycka i mig. Och ja, jag stal mat. Jag "stal" till och med mat av mig själv så att jag inte skulle bli misstänkt.
Jag slutförde inte ridsportgymnasiet, jag råkade ut för en olycka och skadade ryggen. Kanske var det lika bra att jag inte kunde vara kvar. Jag mådde inte bra där jag var. När jag gjorde illa mig rusade vikten iväg igen. Jag blev större än jag någonsin tidigare varit. Jag ville inte flytta hem till Jämtland. Jag vet inte riktigt varför. En anledning var de tidigare glåporden som förföljt mig. Jag ville inte tillbaka till dem. Kanske hade det inte hänt, kanske hade det gjort det. Istället flyttade jag till några vänner i Gävle. De hjälpte mig enormt mycket. Jag började på sjukgymnastik för att rehabilitera ryggen och började i en ny, helt fantastisk klass. Jag kände mig välkommen.
Vikten fortsatte dock att spöka, läkare, sjukgymnaster och andra runt omkring mig påpekade att jag behövde minska i vikt. Bland annat för att minska belastningen på min redan skadade rygg. Jag hittade nu till Aftonbladets viktklubb på nätet. Där ställde jag in hur mycket jag vill gå ner i vikt, maxfart såklart, och fick tilldelat mig 1300 kalorier in varje dag. Ville man kunde man även äta sina "träningskalorier", det gjorde givetvis inte jag. Ju mindre desto bättre tänkte jag och satte som mål att ligga på minus. Jag åt oftast mindre än mina 1300 kalorier och tränade som en galning för att få bort dem. Åter igen gick det bra en period. Jag gick ner 20 kilo i vikt inför min student. Åter igen talade man om för mig hur fin jag blivit och hur duktig jag var. Jag fick den uppskattning som jag så väl behövde, men jag fick den på det område där jag var som mest sårbar. Min viktminskning var ju inte ett dugg hälsosam. Mat var ångest. Den här gången var det lättare att börja hetsäta i smyg. Jag bodde själv och ingen kunde avslöja mig. Inte heller slutade det när jag flyttade ihop med min pojkvän. Han hade inte heller ett sunt förhållande till mat vilket inte hjälpte mig på traven. Vi hjälpte inte varandra.
När jag avslutade gymnasiet, med toppbetyg såklart - inget annat duger åt min perfektionisthjärna, ville jag resa. Kanske ville jag fly också. Jag vet inte riktigt. Jag åkte till Kenya i några månader. Med resandet blev också ätstörningen värre. Det var svårare att ha bra matrutiner och jag blev ofta bjuden på kolhydratstinn mat, sådant som äts i Kenya. Inte var jag så förtjust i maten heller, och det var ju billigt att handla, ofta var jag därför på stormarknaden på väg från jobbet och fyllde upp med kakor, godis och bröd som jag gömde och hetsåt av när ingen såg.
Men det var inte förrän våren 2009 som det eskalerade ordentligt. Jag jobbade då på Irland för en helt dysfunktionell familj. Mamman var manodepressiv visade det sig och jag fick ta allt ansvar för att deras liv skulle fungera. Jag dämpade min ångest över detta med mat, träning och mer mat. Jag började även kräkas. Första gången kräktes jag ofrivilligt. Jag hade helt enkelt hetsätit tills kroppen inte kunde ta emot mer och kräktes upp det. Det hände ofta, men senare böejade jag även stoppa fingrarna i halsen. Skammen och skulden var enorm. Jag hade panikångestattacker ofta. Men det var också här jag insåg att jag var sjuk. Några veckor innan jag skulle resa hem skickade jag ett mail till mina närmaste vänner. Jag visste att jag aldrig skulle våga berätta "live". I mailet berättade jag om min ätstörning och min ångest. Jag bad dem hjälpa mig att söka hjälp när jag kom hem. Och vilken hjälp jag fick, det var helt fantastiskt! Dom ställde verkligen upp och fanns där när jag behövde dem som mest. Jag fick bevis på vilka fantastiska vänner jag har.
Sommaren 2009 började jag gå på terapi på ätstörningsenheten på akademiska i Uppsala, äntligen kunde jag börja vända trenden. Jag har haft en hög bakslag sedan dess, men framgångarna är ändå större än motgångarna. Jag är inte färdigbehandlad, jag är inte frisk, men jag är på väg!
Kommentarer:
#2:
Mat
Hej,
Har precis hittat till din blogg via en annan blogg, kanske lchfingenjören som jag tycker är bra o peppande.
Jag kände att jag ville skriva o säga att det är väldigt modigt o starkt gjort att berätta o dela med dig av detta. Förhoppningsvis hittar andra hit och kan bli stärkta och känna en samhörighet och/eller inse om de själva har liknande problem o komma vidare.
Jag har själv inte varit i din sits med starka ätstörningar så jag vet inte hur det är, men jag har haft o har ibland små slängar av det tror jag nog. Iaf borde det ju vara så om hjärnan kidnappar en ibland med tankar på mat o vad man får/inte får/borde äta? Jag har diabetes o är glutenintolerant så jag kan och vill inte äta vad som helst utan äter LCHF vilket är perfekt för mig. Dock skulle vilja tappa några (ca 3-4) kilon och iom det så tar mat-sug hjärnan över ibland.
Har faktiskt inte tänkt på att man kan göda en persons ätstörningar genom att säga att hon/han är fin o duktig som gått ner i vikt. Vill tro att gemene man säger så för att de vet att inte är en enkel sak att gå ner i vikt o att de vill ge beröm för bedriften. Sen vet de ju inte bakgrunden till detta. Fortsättningsvis ska jag fråga hur personen mår o fråga upp kring det innan jag säger något mer. Tack för din tankeställare.
Önskar dig en fin kväll!
Svar:
Johannasanning
Kommentera inlägget här:
Vilken resa du varit med om! Du är grym som tar dig igenom allt!