2013-07-09
10:22:51
Tyst!
-Vad duktig du är Johanna och vad fin du har blivit! Jag vill skrika högt varje gång de här kommentarerna kommer, och tro mig, de kommer ofta! Om jag vore lite modigare skulle svaret snabbt bli - Var jag ful innan? Var jag dålig som gick upp några kilon för mycket? För de här kommentarerna handlar enbart om en sak; min vikt. Var går gränsen för att vara fin? 70, 80, 90 kilo? Hur kan du vara så inskränkt att du bedömmer mig utifrån min vikt? Jag ÄR fin, men det var jag för 10 kilo sen också. Tyckte du inte det så var hellre tyst.
Och vad menar du egentligen med att jag är duktig? Hur vet du att min viktminskning är hälsosam? Hur vet du att jag inte svälter mig? Att jag inte stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid? Att jag inte kan sova på nätterna på grund av ångesten som en ätstörning ger? Hur vet du att jag är duktig? Du skiter i det, det enda som är viktigt är att jag minskar i vikt, så säger samhället och så säger du. På så vis matar du min ätstörning, hela tiden, dag ut och dag in. Jag var ful och dålig när jag var tjock, det är vad du säger när du säger att jag blivit fin.
Jag har haft långvariga ätstörningar, vad du borde fråga är om jag mår bra. Jag försöker må bra och jag har hittat ett sätt som hjälper mig, därför strävar kroppen nu mot sin normalvikt. Jag vill inte höra att jag var mindre duktig tidigare när jag behövde flera psykologsamtal i veckan och inte kunde sova på nätterna. Det har inte att göra med om jag är duktig eller inte och jag är inte ful även om jag är mullig. Tänk innan du pratar.Tänker du berömma mig för min vikt, var hellre tyst. Spä inte på samhällets puckade ideal som ger flickor och kvinnor, mig, ätstörningar!
Låt mig, människor, speciellt flickor och kvinnor, vara något annat än sin vikt!
Kommentarer:
#2:
Frida
Ja, och låt oss vara något mer än våra utseenden! Ha det gott
Svar:
Johannasanning
Kommentera inlägget här:
Känner igen mig i tankarna du har, har själv i många år kämpat mot ätstörningar och snedvriden syn på min kropp. Starkt av dig att skriva om det, och hur många gånger du än klampar i klaveret så blir du starkare för varje gång som du kommer på rätt köl igen. Det är en livskamp, vi som har ätstörningar blir aldrig riktigt av med det, den lilla rösten är alltid kvar, men det gäller att överrösta den och be den fara åt pipsvängen! =)