2013-07-22
10:26:17
Minnen
Två år, tänk att det redan gått så länge sedan det fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utöja. Jag minns det väl, på samma sätt som vi minns vad vi gjorde 11 September 2001 så minns vi 22 Juli för två år sedan. Jag och Pierre var på väg ut på Öland, vi skulle ha en liten minisemester, när vi hörde de första rapporterna om bomben i Oslo på radion. Som alltid så tar det en stund att förstå vidden av något, först la jag inte så mycket vikt i det. En bomb är hemskt, men jag förstod inte hur många offer det skulle komma att bli.
På Utöja var sommarlägret i full gång. Jag hade vänner där, jag visste hur roligt de hade, jag hade gärna varit på plats om jag hade kunnat. Sådana läger är fantastiskt roliga och möjligheten att träffa andra unga engagerade politiker på ett avslappnat sätt är härlig. När de första rapporterna kom förstod jag inte. Vem skulle göra något sådant? Sedan kom mer rapporter, dödstalet steg, rädslan växte. Vad var det egentligen som hände? Idag vet jag vad som hände, vet men vill inte veta. Förstår men vill inte förstå.
Så många människor miste livet på Utöja för två år sedan. Unga, engagerade människor som njöt av sommaren och en härlig dag. Människor som hade så mycket att leva för. Varför? Hur kan någon tycka att de har rätten att ta dessa ungomars liv? Jag önskar att jag kunde säga att det var en ensam galning, men det var det inte. Vi ser nazister, rasister och extremister varje dag. Vi har ett parti i vår riksdag som delar Breiviks åsikter och vi har på demokratiskt sätt valt dem att sitta där. Hur kunde det bli så?
När Breivik sköt sina offer på Utöja kände han sig inte ensam, han kände stöd, och han hade stöd. Vi får inte glömma det. Vi får inte glömma att det fortfarande finns människor som tycker att han gjorde rätt. Vi måste fortsätta arbeta för att dessa människor inte ska vinna mer mark.
Nazism, hat och främlingsfientlighet får aldrig vinna. För mina vänner som dog på Utöja och för de som klarade sig därifrån måste vi kämpa vidare, idag och alla andra dagar. Vi får aldrig ge vika för extremismen. Vi får aldrig glömma.
Kommentera inlägget här:
