johannasanning.blogg.se

Ibland hinner jag inte mer än komma in på jobbet förrän någon dyker på mig; Vad smaal du har blivit! Jovisst, det är ju riktigt, - 10 kilo syns såklart. Fortsättningen är däremot svårare att förstå; Håller du fortfarande på med den där dieten? Hur länge ska du göra det egentligen? Det kan ju inte vara nyttigt att vara utan kolhydrater för länge. Jag fascineras lite av tankevurpan. Om jag har hittat ett sätt att äta som jag mår bra och är frisk av, varför i hela friden skulle jag sluta äta så? När jag för första gången i livet klarar att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt utan att ha ångest över maten, skulle jag då återgå till den gamla modellen som gav mig både ätstörning och fetma? Knappast!

 

Skillnaderna i mitt tänk och deras är ju några stycken, men en avgörande tanke är ju att inte se LCHF som en diet. För mig var och är LCHF inte i grunden ett sätt att gå ner i vikt. Det viktigaste för mig är att slippa sötsug och kunna vara mätt. Detta är något jag gång på gång försökt förklara för mina kollegor, men det örat lyssnar de inte på. Eftersom jag har gått ner i vikt måste ju det ha varit målet? Jag förstår på ett sätt att man tänker så. Vi har lärt oss att viktminskning ska vara och är en ständig kamp. Det är jobbigt och tungt. Vi har ju nämligen fått lära oss att enda sättet att gå ner i vikt är att äta mindre och springa mer, alltså att vara hungrig och trött. Med tron på detta så går ju ingen ner i vikt utan att slåss för det. Och visst, det har inte bara varit en spikrak väg, just nu står jag till exempel på en viktplatå som heter duga. Men jag vet ju vad den beror på, rosévin och glass, sådant som jag helt enkelt vill njuta av på sommaren.

 

Vad mina kollegor inte förstått är att LCHF inte är en diet baserad på gamla kostråd. Med LCHF behöver jag inte tänka på kalorier och jag behöver inte vara hungrig. Skillnaderna från tallriksmodell till LCHF är många. Det jag tjatar mest om är hungern. Jag är inte hungrig, jag är inte sötsugen och jag har mycket mer energi. Jag sover bättre, jag har mindre ångest eftersom jag inte behöver tänka på mat och har ingen ångest över allt jag inte får äta. Jag behöver inte fokusera på vikten, när jag äter bra strävar den nämligen automatiskt mot sin normalvikt. Människan är inte gjord för att vara överviktig, kroppen har ett normalläge dit den vill nå. Nu när jag har slutat bråka med kroppen, svälta den och göda den om vartannat, ja då stabiliseras den också närmare och närmare sin normalvikt. Givetvis finns hinder på vägen. Ibland behöver kroppen, helt utan att jag ändrat någonting i mina levnadsvanor, vänja sig vid den nya vikten. Ibland, som nu, beror viktplatåerna på att det slinker ner alldeles för många kolhydrater både här och där. Men det är helt okej, jag väljer att äta dem och jag vet vilken effekt det får. Jag vet också att jag kommer fortsätta minska i vikt så snart glass och vin i solen-säsongen är över. Jag behöver inte svälta mig för att det ska hända.

 

Inte låter väl det här så jobbigt? När jag räknade kalorier och drack pulver ställde jag samma fråga till mig själv som mina kollegor nu ställer; Hur länge ska jag behöva hålla på med detta? Nu behöver inte den frågan ställas. Jag gör ju ingenting konstigt eller krångligt. Jag äter när jag är hungrig, tränar för att jag är sugen på att träna, sover när jag är trött. Enkel evolutionsteori säger mig att om kroppen mår bra av hur jag äter så är det bra för kroppen. Jag kan inte se hur det kan bli mer naturligt än så och jag kan definitivt inte se hur det skulle kunna vara farligt! Vad tror du?