johannasanning.blogg.se

Det är så typiskt mig. När jag inte mår helt bra så skriver jag mindre. Jag har svårt att veta vad jag ska skriva. Jag vill ju helst inte behöva vara ärlig. De senaste två dagarna har inte varit någon höjdare. Jag har mått dåligt och som ett brev på posten också ätit dåligt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det är mycket att göra på jobbet, men egentligen inte så mycket att jag borde vara så slutkörd som jag känner mig. Jag har fastnat i en känsla av hopplöshet. En känsla av att jag inte räcker till. Jag jobbar med min självkänsla, försöker hitta de bra saker jag gör varje dag. Men just nu är det fruktansvärt svårt. Jag hittar däremot enkelt allt jag gör fel. Jag är lat som inte hinner allt. Jag är svag som faller för frestelser. Jag är osocial som inte orkar umgås med någon. Jag är otrevlig som fräser åt Pierre, han gör ju inget fel men det är han som oftast får ta min frustration.

 

De senaste nätterna har jag sovit dåligt också. Jag oroar mig för ditt och datt och får ångest över att veta att vågen inte kommer visa fina siffror om jag inte vänder den här trenden. Två dagar är inte mycket, men det är tillräckligt för att djävulen på axeln ska få ordentlig fart. Hon hackar och hackar på både självkänsla och självförtroende. Det är så lätt att lyssna och så svårt att säga emot. För att få tyst på henne tar jag till den ångestdämpande metod som jag känner till bäst; att äta. Det är ett sätt att lugna och ett sätt att straffa. Ett sätt att dämpa ångesten och tankarna en liten stund men samtidigt trigga djävulen på axeln på sikt. För vad jag gör är ju att åter igen bevisa för mig själv att jag inte klarar av att ha ett normalt förhållande till mat. Jag klarar inte av att nå en normalvikt. Jag är för dålig och svag för att nå mina mål.

 

Just att svika sig själv och inte nå de mål man satt upp tror jag är det värsta för självkänslan. Frågan är ju då hur jag tänkt när jag satt upp mina mål och hur jag bedömmer mig själv i arbetet mot att nå dem. Samtidigt är det viktigt att tänka på varför jag utformat målen som jag gjort, vad som styrt mig till att vilja nå de målen. Är det bara jag eller är det andra runt omkring mig som påverkat? Jag är av den starka tron att vi påverkas mycket av det psykosociala, samhället och människorna runt omkring oss. Samtidigt tror jag att i alla fall JAG lägger alldeles för stor vikt i vad jag troratt andra människor tänker om mig. Vad jag tror behöver ju nödvändigtvis inte överensstämma med sanningen. För egentligen vet jag att de som betyder mest i mitt liv, mina vänner och min familj, inte bryr sig ett dugg om ifall jag väger 60 eller 160 kilo. Dom tycker om mig för att jag är jag, dom vill bara att jag ska må bra. Varför kan jag inte se på mig själv på samma sätt?

 

Varför är det egentligen så att min vikt har blivit så otroligt viktig för mig? Hur har den kunnat tillåtas ta så stor plats i mitt medvetande och varför bedömmer jag mig själv utifrån vad vågen visar? Självklart har ju samhället påverkat, idealen som jag växt upp med, patriarkatet. Alla de strukturer som finns och som ständigt talar om för mig att jag som kvinna ska vara vacker. Strukturerna som talar om för mig att jag ska tänka på mitt yttre, att jag ska tillfredsställa andra, män, med mitt utseende. Vad jag presterar kommer i andra hand, för hur jag ser ut betyder alltid mer. Tillsammans med dessa allmänna strukturer i samhället har jag i tidig ålder mobbats för min vikt. Jag tror att jag försökt kompensera mitt "misslyckade" utseende med prestationer i skolan och på arbetet. Jag har försökt vara bra nog på andra sätt och jag har blivit en "duktig flicka". Men hur mycket jag än har presterat så har alltid utseendet och vikten funnits där. Vi matas hela tiden med viktråd, hur vi ska få en platt mage, hur vi ska äta och inte äta, hur vi ska träna, var vi ska raka oss, hur vi ska sminka oss. Det krävs styrka för att komma ifrån allt detta och det krävs kunskap.

 

Kunskapen om hur jag ska äta för att må bra har jag. Men den ifrågasätts dagligen och utmanas ständigt av frestelser. Sockerberoendet måste hela tiden utmanas, det bjuds på fika, godishyllorna skriker mot en i affären och tidningsrubrikerna tjatar. Klarar jag inte att stå emot är jag svag, det visar samhället med all önskvärd tydlighet. Jag vill inte ge samhället rätt, men det är fasen inte alltid lätt att stå emot. Det är inte helt lätt att alltid rakryggad stå upp och säga att jag duger som jag är. Men det gör jag ju! Jag måste nog lära mig att lyssna mer på mina vänner och mindre på djävulen på axeln, hon som representerar alla de ideal och normer som hon inte anser mig uppfylla. Hur jobbar ni med er självkänsla?