johannasanning.blogg.se

Nope, den här helgen börjar inte ett dugg bra. Jag har varit så stressad den här veckan, jobbar för tre på jobbet och känner inte att jag hinner allt som jag borde. Igår var vi iväg och köpte en bil. Jag hatar att köpa bil. Jag vet ju ingenting om motorer och är antagligen världens mest tacksamma att blåsa. Jag kan ju inte mycket annat än att försöka läsa om säljaren uppträder ärligt eller inte... Sambon kan inte mer han och är nog lika förvirrad. Ett riktigt radarpar på bilmarknaden alltså. Nåja, bil blev det i alla fall, och som med alla begagnade bilar så finns det ju antagligen för och nackdelar. Bara att hoppas att fördelarna överväger. 

 

Nu tycker du kanske att det inte är mycket att hetsa upp sig över. Men med en historia av depressioner och självförakt kommer gärna den lilla djävulen på axeln fram och pekar finger. Skulle det vara något fel på bilen så är det mitt fel. Rent logiskt är det såklart inte så, man bör ju kunna lita på folk. Och seriöst, vad ä jag för tönt som går och funderar på vad det är för fel på en bil som verkar fungera som den ska direkt efter köp? Jag borde ju vara nöjd och glad, men den lilla djävulen på axeln är på mig; Du har säkert gjort något fel!

Alla jagharsäkertgjortfel-tankar förstör ju snabbt en fredagskväll. Pierre jobbar dessutom så jag är själv hemma. Det var lätt att klämma en godispåse utan att någon märkte. Fan! Jag vill ju inte ha, jag tyckte inte det var speciellt gott och nu är hela munnen helt igenkladdad av socker. Inte ett dugg trevligt faktiskt. Som beröm till mig själv så kan jag i alla fall berätta att jag slängde det sista godiset i soporna. Jag hittade ett stopp i ätandet. För att hindra mig själv från att om en stund plocka upp godispåsen ur soporna och äta upp även det sista så hällde jag diskmedel på det som var kvar. Ett sjukt matbeteende är ett sjukt matbeteende, det gäller att lära känna sig själv. Det var länge sedan jag plockade upp något jag hade slängt. Men det har hänt, det är en del av ätstörningen och ångesten, och jag vill inte att det ska upprepas.

 

Vad är jag för jäkla människa egentligen? Så tragisk. Sitter här hemma en fredagskväll, ensam med ett glas vin och ångesten över att ha hetsätit. Hetsätit för att dämpa ångesten över något påhittat som min djävul på axeln hjälpt mig att fantisera fram. Jag har inte ens ångest över något verkligt. Hur sjukt är det? Ibland känns ett tillfrisknande från ätstörningen så otroligt långt borta. Samtidigt vet jag hur långt jag har kommit. Jag klarade att avbryta hetsätandet av godis och slänga bort det. Jag klarar att skriva om det på en offentlig blogg. Jag har visserligen hetsätit ikväll, men min hetsätning är så otroligt mycket mindre i omfattning än den tidigare varit och jag klarade att avbryta den på egen hand!

 

Jag måste lära mig att sluta nojja. Jag måste lära mig att sluta ifrågasätta mig själv. Jag måste lära mig att sluta förutsätta att jag gjort något fel. Jag måste lära mig att det räcker bra att jag gör mitt bästa och att jag är helt utmärkt som jag är!