2014-02-05
12:27:22
Ledsen
Två dagars hetsätning är inte det sätt jag vill börja en vecka på. Känslor, tankar och ångest har fått ta över både måndag och tisdag, jag har inte lyckats stoppa dem. Nu sitter jag här, med ångesten i magen, halsen och egentligen hela kroppen. En ångest som bara blir större. Jag känner mig misslyckad, värdelös, oförbätterlig. Jag vill inte känna så. Jag vill må bra, slippa klumpen i magen och kroppen som känns domnad.
Igår var jag hos läkaren, på psykologens inrådan. Hon ville att jag skulle börja med antidepressiv medicin. Fick det utskrivet tillsammans med sömntabletter för att få sova ordentligt. Jag är splittrad. Att behöva ta mediciner får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Jag vill inte behöva dem. Jag vill inte känna att jag blir beroende av tabletter för att må bra. Jag vill vara lycklig så jag kan fortsätta med livet i den riktning som det var på väg. Mot familj, tryggt boende, bra jobb... Varför har jag hamnat i den här situationen? Jag valde att flytta, jag valde att byta jobb. Kan jag då skylla på just det som faktorer till att jag nu inte mår bra alls?
Jag har hittat en riktigt bra behandlare. Hon är tuff mot mig och frågar de frågorna som jag behöver höra. Men de skrämmer mig samtidigt. Jag är inte van att visa några känslor för andra. Jag vill inte att någon ska se mig gråta eller vara arg. Jag vill undvika det till varje pris. Nu kan jag inte undvika det, hon tvingar mig att ta på mina känslor och tankar. Jag behöver det, jag vill få hjälp med det. Samtidigt vill jag inte. Jag orkar inte. Jag vill må bra. Var tog den glada Johanna vägen?
I eftermiddag ska jag dit igen, till psykologen. Jag vill och vill inte. Ångesten kryper på mig. Jag vill gråta, kan inte gråta, jag är ju på jobbet för guds skull. Tänk om någon skulle se mig? Vad skulle de tro om mig? Jag vill härifrån men jag vet inte vart jag vill istället. Jag vill prata med någon men samtidigt vill jag inte visa mig svag. Jag vill hetsäta för att dämpa känslan av sorg och misslyckande inombords, jag vill inte äta för det ger ångest.
Läkaren undrade över sjukskrivning, hur jag kände för det. Jag vet inte. På ett sätt så hindrar jobbet mig från hetsätningar. På ett sätt ger det mig ännu mer ångest. Jag vet inte vad som skulle vara värst. Jag kan inte bli sittande i en soffa hela dagarna då förgås jag. Jag vill ha ett nytt jobb, men är så rädd att jag inte ska klara av det. Att jag inte ska duga. Självkänsla och självförtroende är på botten.
2014-01-31
08:48:00
Sammanhang
Det är så lätt att känna sig misslyckad när det inte blir som en har tänkt sig. Det kan handla om många saker, ofta i mitt fall så påverkas tankar och känslor kring vikten. Efter nyår bestämde jag mig för att sluta väga mig så ofta. De ätstörda tankarna började komma tillbaka. "Om jag hoppar över kvällsfikat väger jag mindre imorgon". "Om jag tar en mindre portion till middagen..". "Om jag tar laxerande ikväll så blir jag av med lite extra".
Farliga farliga tankar för någon som haft en långvarig ätstörning. Från att ha varit nästan frisk i mitt matbeteende under våren och sommaren så kollapsade allt i och med flytten till Jämtland i höstas. Mina goda vanor försvann i takt med att ångesten växte sig starkare. Inte så konstigt, men väldigt påfrestande för den det drabbar. I det här fallet mig.
Jag trodde jag skulle må bra av en flytt. Jag älskar ju Jämtland på så många sätt. Det är "hemhem" och har en speciell plats i hjärtat. Men antagligen var det inte så genomtänkt. Jag tänkte inte på hur litet kontaktnät jag har kvar här uppe. Jag tänkte inte på de minskade möjligheterna till träning och tävling. Jag tänkte inte på kylan och mörkret. Jag glorifierade helt enkelt den plats där jag växt upp. Väl här visade det sig inte alls vara så som jag tänkte mig. Istället vantrivs jag. Jag känner mig tagen ur mitt sammanhang. Jag har få vänner. Jag har förlorat en stor del av mitt allra största intresse. Min arbetssituation är förskräcklig. Här har jag krympt och blivit en tyst och osynlig bakgrund. Jag säger inte längre vad jag tycker och tänker, istället tiger jag och väntar på att dagen ska ta slut. Det är inte den jag är.
I onsdags var jag hos psykologen för tredje, eller kanske fjärde gången sedan nyår. Tack och lov har jag fått tag i en helt fantastisk kvinna. Hon pressar mig, det är jobbigt, men det är precis vad jag behöver. Jag är så rädd för mina tankar och känslor. Jag är så rädd för andras känslor. I och med pappas okontrollerade ilska som jag aldrig kunnat förutspå och mammas känslighet och förmåga att ta på sig ansvaret och skulden för saker jag berättar så har jag valt att undvika jobbiga ämnen. Jag är rädd för de starka känslor de medför. Jag är rädd att såra eller göra någon arg om jag berättar hur jag mår och känner. Istället kväver jag mina tankar och känslor. Sparar dem inombords tills jag är redo att explodera.
Att jag inte trivs med min situation är just en sådan sak som är jobbig att berätta för mamma. Hon är så glad att jag äntligen är här uppe igen och så vill jag härifrån. Jag är rädd att hon ska bli besviken, ledsen, arg, sårad. Jag vill inte vara ansvarig för de känslorna. Själv känner jag att jag misslyckats. Jag borde ju ha förutspått det här. Eller? Egentligen vet jag inte hur jag skulle ha kunnat förutspå någonting, men känslan att jag borde finns ändå där. Känslan av att jag borde stå mitt kast, bita ihop och klara av det här. För mammas skull. För att det kanske blir bättre framöver.
Vad jag egentligen borde försöka tänka är väl istället att jag saknade mamma och ville försöka bo här uppe. Tyvärr fungerade det inte. Såklart kommer mamma tycka att det är synd att jag inte trivs, men hon vill ju ändå mitt bästa. Mår jag inte bra här så gör jag inte. Då är det bättre att jag flyttar någonstans där jag trivs och mår bra med livet. Det är jag värd! Det är vad jag egentligen borde tänka, men oj så svårt det är att i realiteten tänka just så!
Vackra, kalla Jämtland
2013-10-28
14:27:00
Nya insikter
Är det inte märkligt hur insikter helt plötsligt kan falla över en? Jag har under lång tid gått hos psykolog, i grunden för min ätstörning, men självklart så har jag även hunnit med att gå igenom mycket av övriga livet. Något som det pratats om flitigt är min pappa. Mina föräldrar flyttade isär innan jag föddes och jag har därför aldrig bott ihop med min pappa. Däremot hade han mig varannan helg som liten. Eller det var meningen att han skulle, men det blev inte riktigt så. Anledningarna var flera. Han kunde lova att komma och hämta mig men aldrig dyka upp. Det kunde dröja långa perioder utan att jag hörde någonting ifrån honom alls. Han glömde födelsedagar och namnsdagar, det var inte viktigt tyckte han. När vi träffades var han lättretad, det är han än. Han kan explodera för minsta lilla. Aldrig fysiskt våldsam, men psykiskt, verbalt. Jag var rädd för honom. Jag ville inte dit.
Han ljög, och ljuger, för mig. En period i tonåren lyckades han vända mig mot min mamma. Han sa så mycket om henne som jag vet var lögner. Han sa att hon inte ville att han skulle träffa mig, att hon försökt förbjuda honom det. Jag vet att det är lögn. Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om honom till mig. Aldrig. Inte förrän jag själv, i vuxen ålder, började prata om hans sätt att vara höll hon med. Jo, sådan har han ju alltid varit. Hon försökte skydda mig. Kanske blev det fel, men hon har aldrig gjort något för att skada mig och hon har uppmuntrat att jag ska ha en relation med min pappa.
Min pappa har genom handlingar och ord fått mig att se mig som mindre värd. Varje gång han inte ringde eller dök upp som han lovat visste jag ju, jag var inte värd hans uppmärksamhet. Han hade viktigare saker för sig. Det har han än idag och än idag lyckas han såra mig när han väljer bort mig, när han sviker sina löften.
I helgen hände något. På fredagseftermiddagen fick jag ett sms, det första på en dryg månad. Jag reagerade starkt, ångesten i magen växte. jag visste inte vad jag skulle svara eller hur jag skulle reagera. Min första reaktion var att ta till mat. Dämpa oron och ångesten. Och ja, det gjorde jag. Men sedan hände något. Det kom över mig när jag satt och pratade med sambon över middagen. Jag kritiserade honom för att han inte hade full koll på sin lillebrors födelsedag. Det har aldrig varit viktigt enligt honom. Jag blev upprörd, hur kunde han tycka det? Ja, men jag tar ju alltid reda på det i tid. Jag har ju inte missat honom, eller dig, eller hur? Och det är sant. Men för mig är det så viktigt, för jag är så rädd att bli bortglömd. Jag är så rädd att någon ska behöva känna den känslan som jag kände som barn, men även nu. Övergivenhet.
Sen lossnade det, så mycket föll plötsligt på plats. Varför jag agerar på vissa sätt i mitt förhållande till andra människor. Varför jag reagerar starkt på sådant som för de flesta är helt normalt. Det är de spår min pappa har lämnat i mig. Rädsla att inte vara älskad. Rädsla att bli övergiven, bortglömd. Rädsla för att någon ska bli arg på mig. Svårigheter att lita på andra människor, speciellt män. Hade jag sett det hos någon annan hade det varit självklart att det påverkat, men hos mig själv har jag inte kunnat, eller kanske inte velat, se.
Nu vet jag inte vad jag ska göra med all den "nya" information jag fått om mig själv. På ett sätt vill jag inte ha med min pappa att göra. Jag vill hålla honom borta så att han inte kan såra och svika igen. Jag vill hålla mig borta från hans lögner. Samtidigt känns det otäckt, ska jag säga upp kontakten med honom? Vad förlorar jag? Vad kan jag aldrig få tillbaka? Kommer jag ångra mig om tio år när mina barn växer upp utan en morfar?
Jag vet lite mer, och jag vet lite mindre...
2013-10-25
11:39:46
Ätstörda tankar
Uppåt på vågen imorse och jag har genast en djävul på axeln som skriker och
tjoar och tjatar på mig att gå till cafeterian på jobbet. Det spelar ju
faktiskt ingen roll vad jag gör, jag kommer fortsätta vara en tjockis
oavsett.
När jag stannar upp mig själv och tänker efter så är jag
inte speciellt sugen. Jag längtar inte efter smaken av något sött. Jag tänker
tillbaka på förra helgen när jag åt sådant som jag inte "borde". Var det gott?
Nej, inte speciellt. Varför vill min kropp då ta mig till cefeterian? Varför
vill den så obönhörligt gärna ha en chokladboll eller en biskvi eller en påse
bilar, eller varför inte en smörgås? Helst alltihop. Helst utan att någon ser.
För vad skulle de tänka i cafeterian om sjukgymnasten kom och köpte en massa
skräp? Köper jag något måste jag se till att gömma det så jag slipper skämmas.
Fort måste det gå, så ingen misstänker vad jag gör.
Gör jag det inte nu så kan jag ju göra det senare, när jag ska till stallet. Då kan jag stanna på
OK/Q8, sen kan jag äta i bilen och slänga resterna så inte sambon misstänker
något. Att registrera här är ju inte någon idé, hur hjälper det mig att se hur
värdelös jag är när jag har stoppat i mig tusentals kalorier extra? Huvudsaken
är att ingen märker. Vad skulle de tro om mig? Helt kontrollös.
Att äta sötsaker nu skulle vara ett sätt att straffa mig själv. Det är inte en belöning
att äta skräp som jag inte ens tycker smakar gott bara för att dämpa oron och
stressen i kroppen. Att äta skulle kanske kunna dämpa oron en stund, men lite
senare kommer jag må dåligt, ännu sämre, för att jag gjorde det. Jag behöver
helt enkelt andra strategier för att komma undan de här känslorna. Eller så
kanske jag bara behöver acceptera de känslorna jag har. Stressen och oron efter
domen från manicken i badrummet imorse. Vad spelar de siffrorna egentligen för
roll? I min ätstörda värld spelar de stor roll. I min ätstörda värld är de
siffrorna det som visar om jag är värdefull eller misslyckad. I min ätstörda
värld kan inte logiken ta över känslan av att jag aldrig kommer lyckas, aldrig
kommer vara värd någonting, om inte siffrorna går neråt.
I min logiska värld fattar jag ju såklart också att hetsätning för att dämpa känslorna
definitivt inte kommer att hjälpa mig att minska i vikt. I min ätstörda värld är
det inte logiken som styr. Logiken har inte en chans. Men kanske kanske börjar
jag ändå få lite kontroll över min värld. Hittills har jag inte gått till
cafeterian. Hittills idag har jag gång på gång lyckats bromsa upp mig själv och
tänka efter. Vad är det egentligen jag vill? Jag vill inte slå ihjäl mina
känslor med att äta mig proppmätt. Jag vill våga känna. Jag vill våga vara jag.
Men det är svårt, otroligt svårt.
Jag vill kunna äta som alla andra.
Men hur äter de som har ett sunt förhållande till mat? Inte äter de saker
de inte gillar när de inte är hungriga. Inte äter de för att dämpa sina känslor.
De äter för att de är hungriga. Ibland äter de saker bara för att det är gott.
Ibland. Inte varje dag. Inte alltid. Inte i obegränsade mängder. Inte för att
straffa sig själva.
Ja, jag vill äta som alla andra. Alla som har ett sunt förhållande till mat.
tjoar och tjatar på mig att gå till cafeterian på jobbet. Det spelar ju
faktiskt ingen roll vad jag gör, jag kommer fortsätta vara en tjockis
oavsett.
När jag stannar upp mig själv och tänker efter så är jag
inte speciellt sugen. Jag längtar inte efter smaken av något sött. Jag tänker
tillbaka på förra helgen när jag åt sådant som jag inte "borde". Var det gott?
Nej, inte speciellt. Varför vill min kropp då ta mig till cefeterian? Varför
vill den så obönhörligt gärna ha en chokladboll eller en biskvi eller en påse
bilar, eller varför inte en smörgås? Helst alltihop. Helst utan att någon ser.
För vad skulle de tänka i cafeterian om sjukgymnasten kom och köpte en massa
skräp? Köper jag något måste jag se till att gömma det så jag slipper skämmas.
Fort måste det gå, så ingen misstänker vad jag gör.
Gör jag det inte nu så kan jag ju göra det senare, när jag ska till stallet. Då kan jag stanna på
OK/Q8, sen kan jag äta i bilen och slänga resterna så inte sambon misstänker
något. Att registrera här är ju inte någon idé, hur hjälper det mig att se hur
värdelös jag är när jag har stoppat i mig tusentals kalorier extra? Huvudsaken
är att ingen märker. Vad skulle de tro om mig? Helt kontrollös.
Att äta sötsaker nu skulle vara ett sätt att straffa mig själv. Det är inte en belöning
att äta skräp som jag inte ens tycker smakar gott bara för att dämpa oron och
stressen i kroppen. Att äta skulle kanske kunna dämpa oron en stund, men lite
senare kommer jag må dåligt, ännu sämre, för att jag gjorde det. Jag behöver
helt enkelt andra strategier för att komma undan de här känslorna. Eller så
kanske jag bara behöver acceptera de känslorna jag har. Stressen och oron efter
domen från manicken i badrummet imorse. Vad spelar de siffrorna egentligen för
roll? I min ätstörda värld spelar de stor roll. I min ätstörda värld är de
siffrorna det som visar om jag är värdefull eller misslyckad. I min ätstörda
värld kan inte logiken ta över känslan av att jag aldrig kommer lyckas, aldrig
kommer vara värd någonting, om inte siffrorna går neråt.
I min logiska värld fattar jag ju såklart också att hetsätning för att dämpa känslorna
definitivt inte kommer att hjälpa mig att minska i vikt. I min ätstörda värld är
det inte logiken som styr. Logiken har inte en chans. Men kanske kanske börjar
jag ändå få lite kontroll över min värld. Hittills har jag inte gått till
cafeterian. Hittills idag har jag gång på gång lyckats bromsa upp mig själv och
tänka efter. Vad är det egentligen jag vill? Jag vill inte slå ihjäl mina
känslor med att äta mig proppmätt. Jag vill våga känna. Jag vill våga vara jag.
Men det är svårt, otroligt svårt.
Jag vill kunna äta som alla andra.
Men hur äter de som har ett sunt förhållande till mat? Inte äter de saker
de inte gillar när de inte är hungriga. Inte äter de för att dämpa sina känslor.
De äter för att de är hungriga. Ibland äter de saker bara för att det är gott.
Ibland. Inte varje dag. Inte alltid. Inte i obegränsade mängder. Inte för att
straffa sig själva.
Ja, jag vill äta som alla andra. Alla som har ett sunt förhållande till mat.
Det innebär inte att äta tråkigt skräp från cafeterian idag.
2013-09-18
14:26:26
Nytt fokus
Nu är det dags att ställa om. Vi började dagen med ett två timmar långt möte angående omorganisationen på jobbet. Det är mycket som snurrar i huvudet och även om jag nu ska sluta och flytta så tar det på krafterna att sitta i sådana här möten. Vi på rehab mår bitvis väldigt dåligt över organisationsförändringen då det ger stora konsekvenser för oss och vi tror inte att det kommer att bli till det bättre, tvärt om. Cheferna har inte lyssnat på oss från början trots ett stort engagemang från hela gruppen. Nu vill de däremot att vi ska lösa problem som uppstår, vi kan inte se hur det ska gå till då vi i dagsläget är för få för att kunna arbeta effektivt under de förutsättningar som ges. Jag lider med mina kollegor som jag tror kommer få det jättejobbigt när förändringarna träder i kraft vid nyår. Vi har redan två sjukskrivningar som följd av den oro och stress som uppkommit, fler lär det bli.
När vi gick till mötet idag hade jag tänkt att jag skulle vara tyst, försöka att inte bli så involverad. Mest för min egen skull, jag vet att stressen gör mig känsligare och gör det lättare att tappa kontrollen. Det gick ju dessvärre inte. Jag blir så upprörd och engagerad mina kollegors vägnar. Nu sitter jag här med en stresskänsla i kroppen. En smygande ångest över att bli illa behandlad och bemött av cheferna och en frustration över att inte bli lyssnad på. Jag känner att det jäkla suget ligger och lurpassar på mig. Djävulen på axeln har börjat smida planer för när och hur jag ska kunna hetsäta. Hon har hånflinet på läpparna och bara väntar på sin chans att hugga mig i ryggen. Jag vet att hon finns där och jag vet att hon kommer göra allt i sin makt resten av dagen för att sätta krokben för mig.
Jag har några utmaningar kvar att ta mig förbi idag, därför är också djävulen extra lurig. Jag ska hem till en kollega efter jobbet och hjälpa henne med hennes häst. Det kommer att innebära att hon bjuder på fika när vi kommer dit. Min kollega är toppen på alla sätt och vis, men hon tror inte på LCHF. Därför orkar jag inte heller ta hela diskussionen med henne utan måste bara vara stark nog att säga nej tack. När jag redan är lite vingklippt är det svårare, men jag måste försöka. Jag vet ju att jag bara kommer att må sämre av att äta den där rostade mackan, kakan eller bullen. Jag försöker fundera ut om jag ska ta med mig något annat att äta, men det är inte heller helt enkelt tycker jag. Jag är nog uppfostrad i att det är lite oartigt. Jag vet att jag inte borde tänka så, men åter igen är logik och känsla inte överens.
Ställa om är vad som gäller. Hitta något positivt att fokusera på. Jag och ovan nämnda kollega ska göra en liten gemensam utflykt innan vi går hem. Jag hoppas det kan lyfta oss båda två lite. Sen får jag lägga fokus på framtiden. Fyra dagar till behöver jag jobba här, de beslut som fattas drabbar inte mig. Sen ska jag börja på ett nytt spännande jobb med nya roliga utmaningar hemma i Jämtland. Jag ska pyssla med min dräktiga hästtant och åka skidor hela vintern. Jajemensan, jag har mycket positivt att se fram emot!
Jämtland
2013-09-17
10:47:00
Triggers
Jag har funderat mycket på vad som triggar mig och vad jag kan klara av utan att få matångest och riskera hetsätningar. Jag vet att jag är en känsloätare. Jag äter för att dämpa känslor. Jag tror helt enkelt att jag är lite rädd för att känna för mycket. När jag känner mig ensam och ledsen hetsäter jag, men oxå när jag är väldigt glad. Känslor och mat är starkt sammankopplade i min värld. Jag skulle väldigt gärna vilja komma ifrån det. Jag vet att jag därför måste exponera mig för mina känslor, men jag behöver göra det i lagom dos. Jag kan inte tro att jag klarar att gå från noll till hundra direkt. Jag måste prova mig fram. Våga känna efter och vara beredd på att det kommer kännas jobbigt. Förbereda med strategier som kan hjälpa mig att ändra fokus om känslorna blir för starka. Det här är otroligt svårt och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma ifrån det helt. Men jag tror absolut att jag kan lära mig att leva med det och hantera det i vardagen även om det kommer att ta tid. Det här är alltså det känslomässiga eller det psykiska suget.
Något som tidigare triggade mig mycket är det fysiska suget. Tack och lov har det minskat drastiskt sedan jag började med LCHF och inte längre är hungrig i tid och otid. När kroppen blir hungrig skapas en känsla av sug efter snabb energi, eftersom vi helt enkelt behöver något NU för att orka. När kroppen talar om för mig att jag måste ha snabb energi så uppkommer ett sug efter snabba kolhydrater. Äter jag det går blodsockret upp för att sedan snabbt dippa igen, så börjar samma visa om. Alla de bantningskurer som jag tidigare provat på gör ju just detta med kroppen. Tallriksmodellen gör detta med kroppen, den innehåller ju väldigt mycket kolhydrater.
Idag har jag till stor del blivit av med det fysiska suget. Efter en hetsätning kan det finnas där, men även då tror jag att det största problemet nu är de känslor som jag får av en hetsätning; misslyckande, ångest, sorgsenhet. De leder till det känslomässiga suget. Jag har även märkt att vissa livsmedel triggar trots att de knappt eller inte alls innehåller kolhydrater. Även då handlar det ju om psykiskt sug, eller kanske ett "vanesug"? Jag har till exempel provat att baka LCHF-bröd av keso och frön. Borde alltså inte vara en trigger rent fysiskt. Men ändå får jag en stresskänsla i kroppen som triggar mig till hetsätning eller överätning. Samma sak gäller med "efterrätter" eller sådant som känns lite lyxigt, såsom "ris-a-la-malta" av keso och grädde. Där hugger psyket in och lurar mig att jag har gjort något dåligt, ätit något jag inte borde, och suget kommer direkt. Känslan av misslyckande är ologisk men ändå så stark. Det är fasen inte lätt att ta kontroll över tankar och känslor.
2013-09-16
10:39:15
Ny vecka
Helgen har varit svår, fredagen urartade i hetsätning i bilen på väg hem från jobbet. Utan att hjärnan riktigt hann med hade jag varit inne på Willys och handlet både det ena och det andra. Stackars magen fick en smärre chock över den brutala behandlingen. Det handlade inte om liberal LCHF, det handlade om en ren och skär hetsätning av kolhydrater och socker. Kanelbullar och choklad... Men i helsike att jag är sämre än att jag kan rycka upp mig. Lördagen började bra, men då jag var bjuden på middag på kvällen blev det rätt så liberalt, dock under kontroll tack och lov. Igår var jag tillbaka på banan igen och åt strikt LCHF, vips så mår jag mycket bättre. Snuvan och halsontet som dök upp som ett brev på posten i fredags kväll var borta igen på söndagen. Idag känner jag mig som vanligt igen.
Vad tror ni om det där? Jag tycker det är fascinerande. Hur kroppen reagerar på kolhydrater alltså. Jag hann alltså med en hetsätningskväll, det räckte för att förkylningssymtomen skulle hopa sig. Jag tycker att det är rätt fantastiskt hur kroppen verkligen skriker på mig när jag äter sådant som inte är bra för mig. Att reaktionen kan bli så snabb för att sedan försvinna när jag återgår till bra lågkolhydratkost. Just dessa kroppsliga reaktioner får mig att inse hur rätt jag gör när jag äter LCHF. Jag har så svårt att se att något som skulle vara dåligt för mig i längden får mig att må så mycket bättre i nuet. Ännu märkligare är att en kost som enligt många borde göra mig frisk, tallriksmodellen, äta allt men inte alltid osv, ger mig direkta sjukdomssymtom. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att min kropp förstår bättre vad som är bra för den. Jag tror inte evolutionen är så bakvänd att den försöker lura mig. Den enda som försöker lura mig är min lilla djävul på axeln tillsammans med vilseledda kostrådgivare.
Nu ryker i alla fall vågen, en dag i veckan ska jag väga mig framöver. Jag blir alldeles för stressad av att inte se att det går neråt. Stress i sig bromsar viktnedgången, dessutom ger den ångest. Hur dämpar jag ångest? Genom att äta. Alltså bör jag undvika stress. Klarar jag att äta bra mat utan att hetsäta däremellan kommer jag ju att gå ner i vikt, det vet jag ju. Jag kommer dessutom hålla mig fri från förkylningar vilket innebär att jag kan träna. Ytterligare en del i mitt välmående som jag vill prioritera. Ny vecka nya tag helt enkelt!
Kaffe mixat med två ägg, 25 gram smör och kanel. Superfrukost!
2013-09-13
10:24:40
Känsla och logik
Det är så lätt att ge upp. Så lätt att tänka på fredagsmys så som OLW vill att jag ska göra, med en stor chipspåse i famnen framför TVn. Men det får mig inte att må bättre, det vet jag ju. Den där chipspåsen skulle dämpa mina känslor en stund, så som mat gör. Den skulle kanske nollställa hjärnan i en halvtimme medan jag knökade i mig den, men sen skulle det bara finnas mer ångest och mer ensamhet. Känslan av att vara misslyckad skulle vara ännu större. Hur skulle jag lösa det? Troligen genom mer ätande för att dämpa ytterligare en stund. Dessutom skulle djävulen på axeln få vatten på sin kvarn om hur misslyckad jag är. Hur omöjligt det är för mig att faktiskt göra någonting bra. Att jag verkligen aldrig ska få tro att jag kan eller klarar av någonting.
Efter de senaste veckornas viktuppgång är hon stark, hon på axeln. Men om jag försöker bromsa upp henne, vad kan jag då komma fram till?
Jag har trots några kilon upp de senate veckorna gått ner totalt 18 kilo i vikt. Jag har slutat stoppa fingrarna i halsen efter hetsätningar. Jag har lärt mig att hindra hetsätningar och dessutom att stoppa dem när de väl är igång. Jag har genomfört en ganska svår universitetsutbildning och fått jobb. Jag har gjort ett bra intryck och får finfina referenser av både chefen och kollegorna när jag nu ska byta jobb. Jag har en sambo som älskar mig och vill ha mig i sin närhet. Jag är engagerad och engagerande, positiv, glad och rolig. Jag är kunnig inom många av de områden som intresserar mig och jag har förmågan att dela med mig av min kunskap. Jag är bra på att prata och kan argumentera för det jag tror på.
Med detta i bakhuvudet borde min lilla djävul på axeln bli tyst. Vad har hon egentligen för talan? Det finns så många omkring mig som uppskattar mig och vill ha mig i sina liv. Anledningen till att jag lyssnar på henne är dock tyvärr inte så svår: Jag själv ser mig inte med andras ögon. Jag själv ser inte mina positiva egenskaper lika tydligt, speciellt inte när ångesten tar över. När ångesten biter tag i mig är jag inte rängre logisk. Jag blir ett känslomässigt monster och vips så har djävulen fritt spelrum. När logiken försvinner och känslorna tar över kan jag inte på samma sätt styra mina tankar. Jag kan inte på ett rationellt sätt se mina fördelar. jag kan inte tänka klart. Då är hon snabb och stark och jag hinner inte med att stoppa henne.
Jag måste försöka ta en dag i taget. Kanske inte ens en dag utan en timme i taget. Jag måste lära mig att slappna av, hitta tillbaka till logiken, inte låta känslorna styra. Det blir min utmaning till mig själv idag. Slappna av. Tänk efter. Hitta logiska lösningar. Låt inte känslorna ta över. Mitt logiska jag vet att jag kan!
Min kärlek vid storsjön, snart är jag också där <3
2013-09-12
10:42:35
Knäppis
Sanningen är ju att, absolut, jag har ett sundare förhållande till mat nu än vad jag haft på väldigt väldigt länge. LCHF har tagit mig otroligt långt från den botten av ätstörning och sockerberoende som jag varit på. Men sanningen är också att de senaste veckorna inte alls varit någon dans på rosor. Från att vikten stått stilla under sommaren så har jag nu istället börjat öka igen. Jag vet varför. Det är inget konstigt. Jag har hetsätit, hoppat över måltider för att kompensera. Ätit kakor och fika på jobbet och hemma. Jag har fallit tillbaka till djävulens mantra, Det är ingen mening, du fixar det inte ändå, och jag har trott på det. jag har låtit henne vinna där hon sitter på axeln med sitt hånflin. Självklart känns det som ett misslyckande. Jag har inte, på flera veckor, lyckats ta tillbaka mitt liv och mina tankar från henne. Jag har inte klarat av att kontrollera mitt ätande. Jag har fallit för de frestelser som dykt upp.
På något sätt måste jag ta tillbaka kontrollen, för jag behöver ha kontroll. Jag behöver lära mig att känna hunger och mättnad på ett sunt sätt. Framför allt måste jag lära mig att hantera mina känslor på annat sätt än mat. Jag har metoder. Jag kan lösa problemen. Men maten har varit min lösning på ångesten under så lång tid att det är svårt att bryta det mönstret. Speciellt när det är mycket på gång i vardagen. Jag saknar mina rutiner. Jag saknar att ha Pierre nära så att jag, om mina rutiner inte är starka nog, kan luta mig på hans vardag. Han behöver ju mat även om min djävul är på mig. Igår berättade jag för honom hur dysfunktionell jag känner mig just nu. Det tog emot, det är svårt att sätta ord på och jag är rädd att han ska tycka att jag är misslyckad, men det var ändå skönt att dela med sig. Han är ju den som är mig närmast, den som delar min vardag. Självklart förtjänar han att veta att hans sambo blir en knäppis när han inte är nära. Men han tyckte inte att jag var knäpp. Han förstod, eller försökte i alla fall förstå, att det är svårt för mig att klara av min egen dag när det händer så mycket omkring mig. Han lovade att hjälpa mig komma tillbaka på banan bara jag kommer upp till honom. Det är lite drygt en vecka till jag måste klara av. Det vore så skönt att kunna känna att den veckan inte var ett misslyckande. Att få känna att jag faktiskt klarar av att lyfta mig själv. Att inte vara beroende av någon annan. Jag ska försöka. Vi får se hur det går.
En känsla av "det är ändå kört" gör att jag tar den största glassen jag kan hitta, det vore ok om jag njöt av det iställlet för att straffa mig med det...
2013-09-05
08:49:19
Semester
Nu var det länge sedan! Jag har haft tre långa sköna semesterveckor, sen har en vecka gått åt till att försöka återhämta mig. Jisses vad det är svårt att äta bra när man är ledig! Vin och en hel del extra kolhydrater både här och där... Det syns ju såklart på vågen. Och så fort något syns på vågen så slår djävulen på axeln till. Hon får en jäkla fart och är oförskämt effektiv. Det är ingen mening att fortsätta, jag kommer ändå aldrig kunna hålla mig till en normalvikt, jag kommer aldrig kunna må bra och ha ett avslappnat förhållande till mat.
En hel del har hänt under semestern också, Pierre har flyttat upp till Jämtland och börjat jobba. Jag har fått ett nytt jobb i Östersund så jag flyttar efter om tre veckor. Det är såklart fantastiskt att jag hittade ett jobb, men de här veckorna ensam i Kalmar är tuffa ändå. Ingen finns här för att hjälpa mig att hålla rutinerna, lägenheten är ett enda flyttkaos och jag känner mig ensam på kvällarna. Det är svårare att motivera sig att laga riktig mat och svårare att inte överäta skräp istället. Sängen är för stor att sova själv i när man är ovan, inga katter kommer och myser med mig på kvällarna. En föredetta deprimerad ätstörningspatient klarar inte riktigt av att hantera det på ett bra sätt. Jag hatar att falla tillbaka i gamla mönster, men det är så lätt att hamna där. Strunt samma, det spelar ingen roll.
Det spelar roll! Jag vet ju att jag inte mår bra om jag inte äter bra. Det är väl inte så jäkla svårt att bara bestämma sig för att äta regelbunden bra mat? Jag måste bara bestämma mig. Skärpa mig. Men hur skärper man sig när ångesten börjar dra i en? Hur bestämmer man sig när djävulen på axeln tar över mer och mer? Hur hittar man motivationen när det har gömt sig bakom semesterkilon?
Jag var hos psykologen på ätstörningsenheten. Han avslutade kontakten ganska snabbt och kort istället för att verkligen försöka få mig att prata om hur det är. Jag behövde prata, jag behöver någon som tvingar ur mig allt som snurrar i huvudet. Jag behöver hjälp att sortera det. Någon som kan förstå varför jag fungerar som jag gör. Jag fick inte den hjälpen. Jag är dålig på att be om hjälp, jag är dålig på att prata om hur jag känner. Men jag har ju bett om hjälp, jag har ju sökt mig till psykolog. Men jag har inte blivit mött där jag är. Jag är så bra på att lägga på ett leende och ljuga för mig själv och andra. Jag försöker öppna mig, men jag klarar inte att bli så sårbar helt på egen hand. Hur ska jag hitta någon som kan hjälpa mig när jag inte låter någon nå mig? Jag hade önskat att min psykolog här hjälpte mig vidare till någon i Östersund, men han la det på mig. Jag skulle ta kontakt med någon om jag behövde det. Förstår han inte hur svårt det är? Hur mycket jag kämpar med mig själv varje gång jag ska prata med någon? Fasen vad det är svårt!
Vem berättar ni era djupaste tankar för? Hur vågar ni berätta? Min djävul talar om hur feg jag är som inte vågar vara öppen mot de som försöker hjälpa mig. Men hur ska jag våga?
Sommarsynder
2013-08-06
14:42:27
Tröttdag
Johanna, det spelar ingen roll. Du kommer aldrig nå din målvikt ändå. Nu har du ju ätit bra och se på vågen, den visar inte ett enda hekto minus. Istället har du gått upp, UPP! Strunta i det här nu, åk och köp dig en stor påse godis, några bullar kanske och en stor bytta glass såklart!
Min sommarviktplatå vill inte ge med sig. När jag gör allt jag kan, äter bra och känner mig pigg så vill jag ju så gärna se resultat på vågen. Det gör jag inte just nu. Istället har jag ökat 0.9 kilo sedan förra veckan. Det känns så orättvist och djävulen på axeln hånskrattar högt och hjärtligt. Där ser du! Vad är det jag säger? Du klarar det aldrig! Idag vaknade jag med den känslan, redan innan jag ställde mig på vågen kände jag att det var en dålig dag. En farlig dag. En dag då min djävul verkar vara pigg efter en god natts sömn medan jag själv sovit riktigt dåligt och är både trött och lite nere. En dag då hon är stark och jag är svag.
För ett år sedan hade jag låtit henne vinna redan. Jag hade antagligen gett upp redan vid frukosten. Antagligen hunnit stoppa fingrarna i halsen redan före lunch. Men inte idag. Idag har hittills fungerat trots den stora klumpen i magen och den gapande djävulen på axeln. Jag åt en bra frukost, ägg och majonnäs. Jag får inte vara hungrig en sådan här dag! Trots att jag inte hunnit bli hungrig till förmiddagsfikat åt jag en burk makrill för att vara säker på att klara mig till lunch. Och minsann, det gjorde jag. Jag har fått sätta mig ner några vändor och tänka på mina mål, läsa igenom mina mål och skriva ner mina tankar och känslor. Funderat på varför jag känner såhär just idag och på hur jag ska ta mig igenom dagen utan att falla.
Jag är trött, jag sov dåligt i natt. Både jag och sambon har lite flyttfeber och det är mycket att tänka på. Jag oroar mig för att inte hitta ett nytt jobb i Östersund snart nog. Jag oroar mig för Cortinas dräktighet, tänk om det skulle hända något med fölungen? Jag kan inte påverka, men oron finns där. Jag trivs inte riktigt på jobbet, jag kan inte förklara varför. Jag har bra kollegor, men just nu vill jag ju härifrån. Slippa oroa mig för hur det ska bli. Det är alltså mycket som snurrar i mitt huvud. Det är inte så konstigt att jag reagerar och att djävulen på axeln får extra fart. Jag är helt enkelt inte lika motståndskraftig som normalt. När vikten dessutom står stilla är det inte nådigt.
Till ikväll har jag plockat fram en älgstek som jag tänker äta med en rejäl klick bea, broccoli och blomkål. Bara jag klarar mig dit så kommer den här dagen snart vara avklarad utan missöden. Jag känner mig på ett märkligt vis stark mitt i allt tvivel. Jag vet att jag klarar av mer än jag tror, jag måste bara låta logiken segra över den lilla djävulen. Hon ska inte få sista ordet!
Ska nog göra Signe sällskap i soffan ikväll
2013-08-05
08:05:45
Kräftskiva
Som rubriken antyder var det dags för den årliga kräftskivan i fredags kväll. Jag försökte planera kvällen på bästa sätt. Jag vet vid det här laget att det största felet jag kan göra är att inte planera sådana här tillställningar. Istället är det viktigt att jag mentalt förbereder mig på vad som komma ska, vilka maträtter som kommer finnas där och locka, vilket snacks folk kommer köpa med och så vidare. Det är svårt i vanliga fall, med ett glas vin eller två i kroppen blir det ännu svårare! Just vinet hann jag inte riktigt med att mentalt förbereda. Jag hade tänkt tacka nej, men när det väl stod där så kunde jag inte låta bli att dricka ett par glas. Jag lyckades dock hålla mig till just ett par glas och lät det inte påverka mig att äta sådant som jag inte vill äta.
Jag hade förutom vinet sett till att förbereda allt. Det är viktigt att det finns mat så att jag kan äta mig mätt. Bara kräftor räcker ju inte så långt, och de andra brukar ju proppa i sig 10 skivor vitt bröd för att bli mätta. Men se inte den här gången, brödet var bannlyst. Jag bakade istället en västerbottenpaj med kantareller, olika ostar, skink- och laxrullar, skagenröra och aioli. Allt hemgjort utan konstiga tillsatser eller onödiga kolhydrater! Det blev givetvis succé! Allt blir ju så mycket godare med LCHF, det kan inte ens de mest inbitna brödätare neka till. Det fanns inte en smula hemlagat kvar!
När ingen annan proppar i sig kolhydrater blir ju inte heller jag sugen och fredagskvällen gick som en dans. Det var bra att få en sådan start på helgen eftersom den sedan skulle fortsätta med besök av svärföräldrarna på Lördag. Där kan vi snacka socker-förstörda människor. Jag blir alltid både rädd och upprörd när de är på plats allihop, inklusive Pierres brorsdöttrar på 3 och 4.5. Ungarna proppas fulla med kolhydrater och sedan undrar de varför de blir trötta och gnälliga. När de kommer måste barnen äta varsin skiva vitt bröd innan de får äta en våffla/bulle, de måste ju äta något riktigt. För att få ta mer grädde till fikat efter maten måste de oxå ta mer av våfflorna till. De måste helt enkelt stoppas i så mycket kolhydrater som möjligt. För att få ta mer blomkål och gröna bönor till maten (de ville ha mer grönsaker!) måste de äta upp smörgåsen som ligger bredvid tallriken. Okunskap, okunskap, okunskap. Både Pierre och jag är alltid helt slut när de har hälsat på oss.
Min lilla vinst den här gången var dock att jag hade bakat en LCHF-pizza till middag. Den var omåttligt populär och både barnens föräldrar och mina svärföräldrar bara måste få receptet på den goda pizzabotten! Det fick dom så gärna, den pizzabottnen består av ägg, grädde och ost. Så fick jag en liten chans att förklara fördelarna med LCHF. Tyvärr går det in i ena örat och ut genom det andra, men ändå. Ungarna kanske kan få lite riktig mat någon gång extra i alla fall! Heja mig!
Känns skönt att gå in i en ny jobbvecka, den sista innan semestern, med en så bra mathelg bakom mig. Nu ska jag fortsätta jobba med det som varit svårast för mig den senaste tiden; all jäkla jobbfika. Men med planering, problemlösning och positivt tänkande ska det gå bra det också! Hur planerar ni Er matvecka?
Måste dela med mig av västerbottenpajen, den är helt klart värd att laga även utan kräftor!
Pajdeg:
50 gram smör
4 msk fiberhusk
1 dl kruskakli
1 ägg
1 msk vatten
Arbeta ihop degen och tryck ut den i en pajform. Förgrädda i 10 minuter i 200 grader.
Fyllning:
200 gram kantareller
3 ägg
3 dl grädde
250 gram västerbottenost
Smörstek kantarellerna och fördela dem i skalet. Blanda övriga ingredienser, salta och peppra och häll smeten över pajen. Grädda i ca 20 minuter i 200 grader.
Njut!
2013-08-01
12:20:29
"Rätt" anledning?
Vad beror det på att vi hamnar i sådana här svackor? Jag vägrar säga att det beror på svaghet, dåligt omdöme eller klen karaktär. Jag är inte svag. Att leva med övervikt och att leva med ätstörningar är inte en svaghet. Det är en sjukdom och det är en kamp. Jag måste hela tiden vara den starka, den som klarar av att tacka nej när det erbjuds godsaker, den som alltid måste kunna trampa förbi godishyllorna med säkra steg utan att stanna till. jag måste tacka ner till mamma och pappa, till kollegorna, till kyparen på restaurangen och till vännerna. Jag måste hela tiden vara försiktig med vad jag gör. Överallt finns fällor. Djävulen på axeln är snabbt framme vid minsta felsteg och hon är sällan snäll i sina bedömningar. Jag måste vara stark hela tiden, ögonblick av svaghet straffar sig direkt. Det går inte att slappna av med en ätstörning, ett sockerberoende, en övervikt.
Jag behöver ofta påminna mig själv om vad jag håller på med och varför. Det är viktigt att inte bara hamna i en vikthets utan även komma ihåg att jag ska må bra med mig själv under tiden jag minskar i vikt. Jag försöker samtidigt som jag sätter upp mål komma ihåg att vikten inte är det enda som är problem. Jag kommer inte bli lyckligare enbart av att bli smal. Lyckan sitter inte i vilka kilon vågen visar. Lyckan sitter i huvudet. Jag måste jobba med att lära mig se de positiva bitarna i livet. Jag måste jobba med mitt självförtroende och med min självkänsla, där sitter de största problemen. Vågar jag känna mig bra så kan jag gå ner i vikt av rätt anledning.
Vad menar jag då med rätt anledning? Jo, jag tror såhär; den som försöker gå ner i vikt i tron om att livet kommer bli mycket bättre, ångesten kommer försvinna och alla kommer att älska en kommer att bli besviken. För om du inte älskar dig själv nu så kommer du hitta andra orsaker att inte älska dig själv även om du går ner i vikt. Dålig självkänsla och övervikt är inte synonymer med varandra, de kan påverka varandra, men du botar inte dålig självkänsla med viktminskning. Till exempel: Jag har sett flera fall där patienter, bekanta och vänner som beviljats och genomfört en gastric bypass. De har trott att de ska bli lyckligare, träffa sitt livs kärlek, aldrig ha ångest mer osv bara de går ner i vikt. Tyvärr så har detta inte hänt för någon av dem OM de inte samtidigt jobbat med sin självkänsla. Detsamma tror jag gäller oavsett hur du går ner i vikt.
"Rätt" anledning att gå ner i vikt kan ju självklart vara olika för olika människor. Det kan vara att minska risken för en mängd olika sjukdomar, att slippa rörelsesmärta som beror på överbelastning, slippa magont och gaserna som kommer som ett brev på posten av för mycket kolhydrater och så vidare. Målet med viktminskning måste vara att må bra, men för att kroppen ska må bra måste huvudet må bra. Att komma i den där skitsnygga klänningen kan vara en del av målet, det är inget fel med det. Men kom ihåg att du samtidigt ska må bra i dig själv, med eller utan extrakilon, med eller utan tjusig klänning. Med det här kämpar jag, vad driver dig?
Gör saker som stärker både kropp och knopp!
2013-07-29
10:19:00
BED
Varför blir människor överviktiga och feta? Är det dålig karaktär och svaghet som leder vissa av oss i fördärvet? Eller är det faktiskt en sjukdom? Vissa pratar om sockerberoende, jag känner igen mig i den beskrivningen. Vad vi däremot pratar alldeles för lite om i fetmadebatten är ätstörningar. Ätstörningar är nämligen fortfarande ganska tabubelagt för många. Dessutom handlar det ju om människor som svälder sig, som är underviktiga. Eller? De vanligaste ätstörningarna för gemene man att känna till är Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa. Framför sig ser då många en avmagrad ung tjej. För Anorexia (AN) stämmer den bilden allt som oftast. Bulimiker (BN) däremot är ofta normalviktiga eller till och med överviktiga. Det syns alltså inte att de har en ätstörning.
Förutom dessa två diagnoser finns dessutom ätstörningar UNS, utan närmare specifikation. Nu rör jag till det va? Det finns alltså fler sätt att ha sjuka förhållanden till mat?! Ja det gör det. En av de absolut vanligaste ätstörningarna är hetsätningsstörning, binge eating disorder (BED). Man räknar med att minst en av tre överviktiga har BED.
Hetsätningsstörning (BED) är en så kallad restdiagnos i kategorin ätstörningar. De senaste årens forskning har visat att de problem som patientgruppen med BED presenterar är av sådan karaktär att en diagnos separat från bilimia nervosa (BN) är motiverad. Hetsätningsstörning (BED), i likhet med bulimia nervosa, yttrar sig i återkommande perioder av hetsätning då patienten äter betydligt större mängder föda än vad som kan anses normalt och upplever sig samtidigt ha förlorat kontrollen över ätandet.
Skillnaden mellan BED och BN är att episoder av hetsätning vid BED inte åtföljs av olämpligt kompensatoriskt beteende (t ex. fasta, missbruk av laxermedel, urindrivande medel, självframkallad kräkning och/eller överdrivet motionerande). En annan skillnad är att utvecklingsbanan vid BED brukar vara lite annorlunda än BN. Vid BN brukar perioder av bantning nästa alltid föregå episoder av hetsätning, vilket inte alltid är fallet vid BED. Dessutom brukar en mycket klar majoritet av fallen vid BN vara normalviktiga, medan en ansenlig portion av patienter med BED är överviktiga eller har fetma.
I likhet med BN är den drivande faktorn i BED ett starkt missnöje med vikt/figur, låg självkänsla och en rad andra psykosociala faktorer som leder till flera onda cirklar, t ex mellan bantning och överätning/hetsätning som tillsammans med oundvikliga biologiska mekanismer vidmakthåller störningen.
Diagnostiska kriterier för hetsätningsstörning (BED) är:
A. Återkommande episoder av hetsätning. En hetsätningsepisod karakteriseras av följande två beskrivningar:
(1) personen äter under en av gränsad tid ( t e x inom två timmar) en väsentligt större mängd mat än vad de flesta personer skulle äta under motsvarande tid och omständig
(2) personen tycker sig ha förlorat kontrollen över ätandet under episoden (t e x en känsla av att inte kunna sluta äta eller kontrollera vad eller hur mycket man äter)
B. Hetsätningsepisoden är associerad med tre (eller fler) av följande:
(1) äta mycket snabbare än normalt
(2) äta till man känner sig obehagligt mätt
(3) äta stora mängder mat när man inte känner sig fysiskt hungrig
(4) äta i ensamhet därför att man skäms för hur mycket man äter
(5) känna sig äcklig eller känna sig nere, känna mycket skuld efter överätning
C. Klart bekymmer eller upplevelsen av att vara olycklig pga hetsätning
D. Hetsätningen förekommer i genomsnitt minst 2 dagar i veckan under sex månader
E. Hetsätningen är inte relaterad till regelbunden användning av olämpliga kompensatoriska beteenden (t ex självframkallad kräkning, fasta, överdriven motion) och inträffar inte heller enbart under förloppet av anorexia nervosa eller bulimia nervosa.
För min egen del började det med BED, övergick till BN och sedan tillbaka igen i perioder. När jag i vissa perioder slutade kompensera trodde många att jag var frisk. Men skulden, skammen och ångesten var lika stark. En ätstörning är fruktansvärd oavsett vilken form den kommer i. Vi måste lyfta dessa sjukdomar. Vi måste tvätta bort skulden och skammen och våga prata om och med alla de människor som idag lever med en odiagnostiserad ätstörning. Det finns hjälp att få, men hur ska man kunna få den om man istället för att få sina problem bekräftade förnekas och förminskas. Vi måste lyfta detta och vi måste sprida kunskapen. Vill ni hjälpa mig?
2013-07-26
10:46:00
Upp och ner
Det är så typiskt mig. När jag inte mår helt bra så skriver jag mindre. Jag har svårt att veta vad jag ska skriva. Jag vill ju helst inte behöva vara ärlig. De senaste två dagarna har inte varit någon höjdare. Jag har mått dåligt och som ett brev på posten också ätit dåligt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det är mycket att göra på jobbet, men egentligen inte så mycket att jag borde vara så slutkörd som jag känner mig. Jag har fastnat i en känsla av hopplöshet. En känsla av att jag inte räcker till. Jag jobbar med min självkänsla, försöker hitta de bra saker jag gör varje dag. Men just nu är det fruktansvärt svårt. Jag hittar däremot enkelt allt jag gör fel. Jag är lat som inte hinner allt. Jag är svag som faller för frestelser. Jag är osocial som inte orkar umgås med någon. Jag är otrevlig som fräser åt Pierre, han gör ju inget fel men det är han som oftast får ta min frustration.
De senaste nätterna har jag sovit dåligt också. Jag oroar mig för ditt och datt och får ångest över att veta att vågen inte kommer visa fina siffror om jag inte vänder den här trenden. Två dagar är inte mycket, men det är tillräckligt för att djävulen på axeln ska få ordentlig fart. Hon hackar och hackar på både självkänsla och självförtroende. Det är så lätt att lyssna och så svårt att säga emot. För att få tyst på henne tar jag till den ångestdämpande metod som jag känner till bäst; att äta. Det är ett sätt att lugna och ett sätt att straffa. Ett sätt att dämpa ångesten och tankarna en liten stund men samtidigt trigga djävulen på axeln på sikt. För vad jag gör är ju att åter igen bevisa för mig själv att jag inte klarar av att ha ett normalt förhållande till mat. Jag klarar inte av att nå en normalvikt. Jag är för dålig och svag för att nå mina mål.
Just att svika sig själv och inte nå de mål man satt upp tror jag är det värsta för självkänslan. Frågan är ju då hur jag tänkt när jag satt upp mina mål och hur jag bedömmer mig själv i arbetet mot att nå dem. Samtidigt är det viktigt att tänka på varför jag utformat målen som jag gjort, vad som styrt mig till att vilja nå de målen. Är det bara jag eller är det andra runt omkring mig som påverkat? Jag är av den starka tron att vi påverkas mycket av det psykosociala, samhället och människorna runt omkring oss. Samtidigt tror jag att i alla fall JAG lägger alldeles för stor vikt i vad jag troratt andra människor tänker om mig. Vad jag tror behöver ju nödvändigtvis inte överensstämma med sanningen. För egentligen vet jag att de som betyder mest i mitt liv, mina vänner och min familj, inte bryr sig ett dugg om ifall jag väger 60 eller 160 kilo. Dom tycker om mig för att jag är jag, dom vill bara att jag ska må bra. Varför kan jag inte se på mig själv på samma sätt?
Varför är det egentligen så att min vikt har blivit så otroligt viktig för mig? Hur har den kunnat tillåtas ta så stor plats i mitt medvetande och varför bedömmer jag mig själv utifrån vad vågen visar? Självklart har ju samhället påverkat, idealen som jag växt upp med, patriarkatet. Alla de strukturer som finns och som ständigt talar om för mig att jag som kvinna ska vara vacker. Strukturerna som talar om för mig att jag ska tänka på mitt yttre, att jag ska tillfredsställa andra, män, med mitt utseende. Vad jag presterar kommer i andra hand, för hur jag ser ut betyder alltid mer. Tillsammans med dessa allmänna strukturer i samhället har jag i tidig ålder mobbats för min vikt. Jag tror att jag försökt kompensera mitt "misslyckade" utseende med prestationer i skolan och på arbetet. Jag har försökt vara bra nog på andra sätt och jag har blivit en "duktig flicka". Men hur mycket jag än har presterat så har alltid utseendet och vikten funnits där. Vi matas hela tiden med viktråd, hur vi ska få en platt mage, hur vi ska äta och inte äta, hur vi ska träna, var vi ska raka oss, hur vi ska sminka oss. Det krävs styrka för att komma ifrån allt detta och det krävs kunskap.
Kunskapen om hur jag ska äta för att må bra har jag. Men den ifrågasätts dagligen och utmanas ständigt av frestelser. Sockerberoendet måste hela tiden utmanas, det bjuds på fika, godishyllorna skriker mot en i affären och tidningsrubrikerna tjatar. Klarar jag inte att stå emot är jag svag, det visar samhället med all önskvärd tydlighet. Jag vill inte ge samhället rätt, men det är fasen inte alltid lätt att stå emot. Det är inte helt lätt att alltid rakryggad stå upp och säga att jag duger som jag är. Men det gör jag ju! Jag måste nog lära mig att lyssna mer på mina vänner och mindre på djävulen på axeln, hon som representerar alla de ideal och normer som hon inte anser mig uppfylla. Hur jobbar ni med er självkänsla?
