johannasanning.blogg.se

Det är så lätt att känna sig misslyckad när det inte blir som en har tänkt sig. Det kan handla om många saker, ofta i mitt fall så påverkas tankar och känslor kring vikten. Efter nyår bestämde jag mig för att sluta väga mig så ofta. De ätstörda tankarna började komma tillbaka. "Om jag hoppar över kvällsfikat väger jag mindre imorgon". "Om jag tar en mindre portion till middagen..". "Om jag tar laxerande ikväll så blir jag av med lite extra".

 

Farliga farliga tankar för någon som haft en långvarig ätstörning. Från att ha varit nästan frisk i mitt matbeteende under våren och sommaren så kollapsade allt i och med flytten till Jämtland i höstas. Mina goda vanor försvann i takt med att ångesten växte sig starkare. Inte så konstigt, men väldigt påfrestande för den det drabbar. I det här fallet mig.

 

Jag trodde jag skulle må bra av en flytt. Jag älskar ju Jämtland på så många sätt. Det är "hemhem" och har en speciell plats i hjärtat. Men antagligen var det inte så genomtänkt. Jag tänkte inte på hur litet kontaktnät jag har kvar här uppe. Jag tänkte inte på de minskade möjligheterna till träning och tävling. Jag tänkte inte på kylan och mörkret. Jag glorifierade helt enkelt den plats där jag växt upp. Väl här visade det sig inte alls vara så som jag tänkte mig. Istället vantrivs jag. Jag känner mig tagen ur mitt sammanhang. Jag har få vänner. Jag har förlorat en stor del av mitt allra största intresse. Min arbetssituation är förskräcklig. Här har jag krympt och blivit en tyst och osynlig bakgrund. Jag säger inte längre vad jag tycker och tänker, istället tiger jag och väntar på att dagen ska ta slut. Det är inte den jag är.

 

I onsdags var jag hos psykologen för tredje, eller kanske fjärde gången sedan nyår. Tack och lov har jag fått tag i en helt fantastisk kvinna. Hon pressar mig, det är jobbigt, men det är precis vad jag behöver. Jag är så rädd för mina tankar och känslor. Jag är så rädd för andras känslor. I och med pappas okontrollerade ilska som jag aldrig kunnat förutspå och mammas känslighet och förmåga att ta på sig ansvaret och skulden för saker jag berättar så har jag valt att undvika jobbiga ämnen. Jag är rädd för de starka känslor de medför. Jag är rädd att såra eller göra någon arg om jag berättar hur jag mår och känner. Istället kväver jag mina tankar och känslor. Sparar dem inombords tills jag är redo att explodera.

 

Att jag inte trivs med min situation är just en sådan sak som är jobbig att berätta för mamma. Hon är så glad att jag äntligen är här uppe igen och så vill jag härifrån. Jag är rädd att hon ska bli besviken, ledsen, arg, sårad. Jag vill inte vara ansvarig för de känslorna. Själv känner jag att jag misslyckats. Jag borde ju ha förutspått det här. Eller? Egentligen vet jag inte hur jag skulle ha kunnat förutspå någonting, men känslan att jag borde finns ändå där. Känslan av att jag borde stå mitt kast, bita ihop och klara av det här. För mammas skull. För att det kanske blir bättre framöver.

 

Vad jag egentligen borde försöka tänka är väl istället att jag saknade mamma och ville försöka bo här uppe. Tyvärr fungerade det inte. Såklart kommer mamma tycka att det är synd att jag inte trivs, men hon vill ju ändå mitt bästa. Mår jag inte bra här så gör jag inte. Då är det bättre att jag flyttar någonstans där jag trivs och mår bra med livet. Det är jag värd! Det är vad jag egentligen borde tänka, men oj så svårt det är att i realiteten tänka just så!